Efter en mycket god och balanserad mellanrapport var slutrapporten en besvikelse. Kommittén nöjer sig med att upprepa en del gamla redan skrinlagda metoder och den har inte kommit på nya metoder att sysselsätta. FFC anser att varje människa som har varit arbetslös en längre tid bör erbjudas ett bättre alternativ eller pension vid behov. I rapporten saknas emellertid förslag till dylika lagändringar eller nya budgetanslag.

Visserligen kan man betrakta kommitténs målsättningar och en sysselsättningspolitik som baserar sig på tillväxt som riktiga utgångspunkter i sig. Men även om rapporten utgör ett i många avseenden positivt debattunderlag förefaller inte den föreslagna åtgärdshelheten rättvis ur ett löntagarperspektiv. Hos arbetsgivarna väcker rapporten fromma förhoppningar utan några verkliga förpliktelser. Löntagarnas och de arbetslösas ställning och utkomst vill man försvaga genom en rad konkreta åtgärder.

Kommittén konstaterar att en snabb och brant höjning av sysselsättningsgraden är en förutsättning för finansieringen av de förhandenvarande offentliga utgifterna då man beaktar också de kostnader en åldrande befolkning medför. För att höja sysselsättningsgraden måste den strukturella arbetslösheten elimineras och arbetskarriären förlängas med i genomsnitt fyra år.

Kommittén föreslår att de åtgärder som syftar till att höja sysselsättningsgraden skrivs in som det nya regeringsprogrammets främsta mål. Den vill också att regeringen avstår från alla reformer som kräver tilläggsresurser under 2—3 år framöver och överväger dem på nytt först när sysselsättningsgraden är i brant stegring.

Utgångspunkten att öka sysselsättningen och förlänga arbetskarriären är riktig. Förbättrad sysselsättning bör vara regeringens främsta mål. Däremot torde det inte vara realistiskt att avstå från att öka de offentliga utgifterna. Ska man få bukt med den strukturella arbetslösheten krävs ordentligt med tilläggsresurser för arbetskraftspolitiken. De åtgärderna behövs nu och inte om några år.

Inga satsningar på arbetskraftspolitiken

I kommitténs förslag saknas ökade resurser för en aktiv arbetskraftspolitik och de är nödvändiga om vi ska komma till en nordisk nivå beträffande aktiveringsåtgärder. En bra tanke är att söka pensionsmöjligheter för arbetssökande med förlorad arbetsförmåga.

FFC har betonat att en förbättring av sysselsättningsgraden förutsätter, förutom ekonomisk tillväxt, också en helhet av snara åtgärder med tillräckliga resurser för en aktiv arbetskraftspolitik, kompetensutveckling och förbättrat omställningsskydd på arbetsplatserna. En aktiv arbetskraftspolitik kräver extra resurser som gör det möjligt för allt fler att få jobb, praktik, utbildning eller rehabilitering. Medan cirka 40 procent av de arbetslösa i de flesta EU-länder omfattas av aktiveringsåtgärder är aktiveringsgraden i Finland 20 procent.

Nedskärning skapar inte nya jobb

Sailaskommittén förslår att det inkomstrelaterade arbetslöshetsskyddet graderas enligt arbetshistoria. Med dagens arbetsvillkor skulle man få arbetslöshetsdagpenning i 200 dagar, med en arbetshistoria på fem år i 300 dagar, tio års arbetshistoria skulle ge 400 dagar och först med en femton års arbetshistoria kunde man nå upp till 500 dagar. Sysselsättningsstöd skulle betalas till alla som har varit arbetslösa länge än 200 dagar.

Olika graderingsmodeller synades också i Toiviainens arbetsgrupp som dock inte gjorde några förslag i den riktningen. Det aktuella förslaget innebär stora förändringar i den färska lagen om arbetslöshetsskydd. De som lyfter inkomstrelaterad dagpenning blir i dagens läge snabbt sysselsatta på nytt. Men några nya arbetsplatser blir det inte av att man försämrar arbetslöshetsskyddet.

Kommittén anser också att man bör begränsa rätten till tilläggsdagar i arbetslöshetsskyddet. Man borde finna ett fungerande alternativ till arbetslöshetspension för dem som är födda före 1950. Också ändamålsenligheten med pensionssluss för dem som är födda 1950 och senare bör man ompröva. Kommittén vill också skärpa villkoren för deltidspension.

I rapporten betraktas pensionsreform 2005 som ett steg i rätt riktning men anser att den inte är tillräcklig när det gäller målet att höja den faktiska pensioneringsåldern. Pensionsskyddscentralens uppskattningar från hösten 2002 har dock undgått rapportmakarna, för de ger vid handen att pensionsreformen tillsammans med tidigare pensionsbeslut på sikt höjer pensioneringsåldern med i snitt tre år. Därmed uppfylls målet i Paavo Lipponens andra regerings program om att höja den faktiska pensioneringsåldern med 2—3 år på lång sikt.

De försämringsförslag som gäller arbetslöshetsskyddet och arbetslöshetspensionen ställer nog trovärdigheten i trepartsavtalandet i en märklig dager. Lagarna om arbetslöshetsskydd och arbetspensionsbestämmelser reformerades nyligen i samband med det stora socialpaketet. I samband med att paketet formades analyserades sysselsättningseffekterna av det inkomstrelaterade arbetslöshetsskyddet och arbetslöshetspensionen noggrant och då kunde man inte spåra någon sysselsättningseffekt av att försämra skyddet. Trycksvärtan i riksdagens nyskrivna lagar och inpo-avtalet har knappt torkat när man är i full färd med att riva upp beslut och överenskommelser.

Lundh anförde avvikande åsikt

Metallarbetarförbundets förre ordförande Per-Erik Lundh satt med i kommittén men kunde inte godkänna de försämringar i arbetslöshets- och pensionsskydden som kommittén föreslog. En av de saker som minister Lundh fäste uppmärksamhet vid i sitt eget utlåtande motsvarar också FFC:s uppfattning. Lundh konstaterar att ensidiga förslag inte löser sysselsättningsproblemet, utan bara medför att förslagen inte kan förankras på ett bredare plan. De föreslagna försämringarna hämtar inga nya jobb men skapar oro och ökad fattigdom.

För att göra det lättare att stanna kvar i jobbet borde man finna metoder som påverkar arbetsgivarnas agerande. Genom att försämra utkomstskyddet för de äldre arbetare som har mist sitt jobb skapar man inga nya arbetsplatser. Merparten av dem som lyfter inkomstrelaterad arbetslöshetsdagpenning blir snabbt återsysselsatta, redan inom några månader. Mest problematiskt är sysselsättandet av de långtidsarbetslösa som har fallit utanför det inkomstrelaterade arbetslöshetsskyddet. För att sysselsätta dem krävs investeringar i en aktiv arbetskraftspolitik. Dylika extra satsningar saknas så gott som helt i Sailaskommitténs slutrapport.

Hurtiga skattelättnader

De stora skattelättnader arbetsgruppen föreslår är förbundna med orealistiska sysselsättningsförväntningar vilket kan leda till en alltför stor statlig skuldbörda. En i sig riktig utgångspunkt är att lätta beskattningen av löneinkomster och att av sysselsättningsskäl fokusera lättnaderna på små- och medelinkomsttagare.

Kommittén föreslår att konkurslagstiftningen förnyas så att bl.a. företagarens egen bostad och framtida inkomster under vissa omständigheter kan ställas utanför boets skulder. Kommittén föreslår också generationsväxlingsstöd för företagare, att företagarutbildningen utvecklas och ett företagarprogram görs upp. Vidare föreslås att stödtjänster och välfärdstjänster inom den offentliga sektorn utplaceras och öppnas för konkurrens.

FFC ogillar planerna på att öka konkurrensutsättningen av offentliga tjänster. En omfattande utplacering av välfärdstjänsterna som ett ändamål i sig kan äventyra hela grunden för vårt välfärdssamhälle.

Kommittén föreslår en sänkning av momsen på livsmedel men sänkningen skulle finansieras genom att höja momsen på andra förnödenheter. Förhöjningen skulle drabba läkemedel, böcker, persontransporter och turism vilket kunde försämra sysselsättningen i dessa branscher. Kommittén lägger fram möjligheten att delta i EU:s momssänkningsexperiment för arbetsplats- och restaurangbespisningens del.

Arbetsgivarens folkpensionsavgift borde gradvis slopas, anser kommittén. Däremot återfinns inte den omdebatterade Holm-Vihriälämodellen i kommitténs förslag. Sailaskommittén vill koncentrera sysselsättningsstödet på dem som har varit arbetslösa i mer än 200 dagar. Här skulle Sailasmodellen effektivare och mera fördelaktigt än Holm-Vihriälämodellen kunna sysselsätta uttryckligen långtidsarbetslösa.

FFC understöder kommitténs utgångspunkt att slopa arbetsgivarens folkpensionsavgift som finansierar icke inkomstrelaterade förmåner. Denna förändring måste ändå genomföras småningom så att finansieringen är tryggad. I första hand bör man förnya sjukförsäkringens finansiering i enlighet med Somerakommitténs riktlinjer.

FFC har föreslagit en samhällsgaranti för unga som skulle ge alla personer under 25 år en utbildnings-, praktik- eller arbetsplats som alternativ till arbetslösheten. Sailaskommitténs förslag om aktivering av unga är besläktade med FFC:s förslag om en samhällsgaranti.

Janne Metsämäki
jurist på FFC

Pirjo Pajunen