UNDER VÅRENS LOPP har det blivit allt tydligare att det förekommer någon form av maktkamp mellan arbetsgivarförbunden inom privata näringslivets centralorganisation EK. Då arbetsgivarorganisationens medlemsförbund inte är överens om den valda linjen, återspeglas detta givetvis i det som EK:s högsta ledning gör och inte gör.

De senaste dagarna har man också kunnat konstatera att den inflammerade situationen lett till att högt meriterade arbetsgivarföreträdare har blivit avpolletterade och fått mindre inflytande inom arbetsgivarnas centralorganisation. Till allmänheten marknadsförs dessa kabinettrevolutioner som organisationsförändringar. Lika barn leka bäst...

DE SOM ÄNNU VID ÅRSSKIFTET inom EK kraftigt förespråkade ramavtalsuppgörelsen har åter utmanats av de arbetsgivarföreträdare som redan tidigare ställde sig kritiska till detta omfattande arbetsmarknadspaket. Utmanarna håller tydligen på att överta argumenteringsscenen. Detta märks tydligt då EK i offentligheten börjat köra arbetsgivarfältet i positioner inför kommande avtalsförhandlingar.

En stor del av branschavtalen som förhandlades fram hösten 2011 är i kraft fram till våren 2014. Det finns alltså inget egentligt objektivt behov av att redan nu slutgiltigt ta ställning för eller emot kommande avtalsuppgörelser. Så är fallet även om man inom vissa avtalsområden förhandlar om löner även före våren 2014. Samtliga parters engagemang och lojalitet behövs för att det nu ikraftvarande ramavtalets målsättningar ska verkställdas.

ARBETSGIVARRÖSTER har alltså höjts för att man inte i framtiden skulle ha beredskap att avtala om avtalsuppgörelser som skulle vara heltäckande på den finländska arbetsmarknaden. Man anser att de nu ikraftvarande ramavtalsbaserade uppgörelserna är för dyra och inte beaktar branschspecifika behov. Traditionellt har man med detta t.ex. avsett att en så stor del av lönebildningen som möjligt avgörs på lokal nivå.

I praktiken är man sannolikt ute efter lönebildningsarrangemang där arbetsgivarna i sista hand skulle ha ett avgörande mandat att besluta om hur lönejusteringarna verkställs lokalt. Uteslutet är inte heller att arbetsgivarna eftersträvar helt nya arbetsmarknadsmodeller. Dessa nya modeller kunde medföra att arbetsgivarna har rätt att sätta in ett veto mot att löneförhöjningar överhuvudtaget verkställs, om man på företagsledningsnivå anser att det inte finns ekonomiska förutsättningar.

ARBETSGIVARNAS INBÖRDES OENIGHET gagnar hur som helst inte landets intresse. Det vore inte mycket krävt av arbetsgivarnas centralorganisation att de höll rättning i de egna leden.

Största delen av FFC:s medlemsförbund har förbundit sig till ramavtalsuppgörelsen, inte bara i medlemmarnas utan även i nationens intresse. Bläcket har torkat i underteckningsprotokollen och från fackligt håll sätter man en hel del resurser på att få till stånd förhandlingsresultat i de olika partsgemensamma arbetsgrupper som tillsatts på arbetsmarknaden för denna avtalsperiod.