FFC tror inte att man på något enkelt sätt kan trolla fram ökad sysselsättning. Bl.a. den s.k. Holm-Vihriälämodellen, som bygger på att arbetsgivaravgifterna återbördas, skulle bli orimligt dyr för staten, öka andelen lågt avlönade jobb och leda till spekulation med deltidstjänster. För att verkligen förbättra sysselsättningen krävs det en bred åtgärdshelhet. Det gäller att förbättra förutsättningarna för ekonomisk tillväxt, föra en aktiv arbetskraftspolitik och utveckla arbetslivet.

Motorn är ekonomisk tillväxt

FFC:s mål är att 75 procent ska vara sysselsatta och högst fem procent arbetslösa före utgången av detta decennium. Dokumentet utgår från att den ekonomiska tillväxten, som kan leda till bättre sysselsättning bör stödas genom en aktiv närings- och regionalpolitik. Ekonomisk tillväxt är emellertid inte nog för att sysselsätta alla. Det finns 180 000 återkommande och långtidsarbetslösa i vårt land av vilka 75 000 är långtidsarbetslösa som har varit oavbrutet utan jobb i över ett års tid. Det som ofta gör det svårt att sysselsätta dem som är fortlöpande eller långtidsarbetslösa är att dessa har brister i sin kompetens och yrkeskunskap. Det behövs ökade satsningar på arbetskraftsutbildning och på kompetensutveckling. Också arbetsgivarnas ansvar för kompetensen bör ökas.

FFC betonar att Finland inte har råd med utslagning av de unga. De unga måste få en grundutbildning på åtminstone andra stadiet. Den samhällsgaranti som FFC har efterlyst skulle ge alla personer under 25 år antingen studieplats, praktik eller arbete. Det främsta alternativet är utbildning, men myndigheterna bör få ett större ansvar också för att sysselsätta personer under 25 år.

Mera sysselsättningspengar

FFC anser att det absolut behövs större anslag för sysselsättningen. För att råda bot på den strukturella arbetslösheten krävs individuellt skräddarsydda och tillräckligt långvariga åtgärdshelheter som leder till att långtids- och fortlöpande arbetslösa kan sysselsättas. Med de här åtgärderna bör man öka de arbetslösas yrkesfärdigheter och arbetsförmåga och arrangera arbetspraktik och stödarbete. Budgetanslagen för en aktiv arbetskraftspolitik bör höjas till en nordisk nivå. Andelen personer som deltar i aktiveringsåtgärderna bör höjas från nuvarande tjugo till 40 procent.

FFC föreslår i sitt diskussionsunderlag att man gör arbetsmarknadsstödet till en "aktiveringspenning" som stöder sysselsättning. Villkoren för det kombinerade stödet borde ändras så att man kan sysselsätta människor i ett tidigare skede än nu, innan det blir risk för att de stöts ut från arbetsmarknaden.

Nedskärningar löser ingenting

Påståendena om att arbetslöshetsskyddet kan förhindra sysselsättning saknar grund. En arbetsgivarenkät visar att arbetslöshetsskyddet inte är en orsak till företagens svårighet att få ny arbetskraft. De som har inkomstrelaterad arbetslöshetsdagpenning blir i allmänhet sysselsatta igen mycket fort. Under den senaste tiden har de som blivit arbetslösa varit utan jobb kortare tid än tidigare. Hösten 2002 blev människor åter sysselsatta efter en kort tid av arbetslöshet nästan lika fort som i slutet av 1980-talet.

Sedan början av år 2003 förverkligas en reform av arbetslöshetsskyddet som stöder återsysselsättning. Reformen gör det bl.a. lättare att ta emot korttidsjobb.

FFC anser att man i arbetslöshetsregistret borde finna de människor som är svårast att sysselsätta och uppskatta deras arbetsförmåga. Man bör inleda en social företagsverksamhet för att sysselsätta arbetslösa med sviktande arbetsförmåga som inte har möjligheter att få jobb på den fria arbetsmarknaden. Myndigheterna bör förpliktigas att tillsammans med den arbetslösa arbetssökande finna det alternativ som passar denna bäst: den arbetslösa bör kunna få ett arbete, utbildning som leder till jobb, rehabilitering eller vid behov någon annan form av socialskydd.

Försiktighet i invandringen

Den brist på arbetskraft som uppstår i och med att den arbetsföra befolkningen blir äldre har arbetsgivarorganisationerna velat lösa genom att importera arbetskraft. Om målet är att uppnå en sysselsättningsgrad på 75 procent är detta en dålig lösning. Finland har redan i dag en betydande arbetskraftsreserv. Av de utlänningar i arbetsför ålder som nu finns i vårt land är dessutom bara 40 procent sysselsatta..

Dessa arbetsgivarförhoppningar kan inte utgöra någon grund för Finlands invandrarpolitik. Man måste också beakta de ökade behoven av service och inkomstöverföringar som finns i samhället. Arbetsgivarna bör få ett större ansvar för de utländska arbetarnas och deras familjers utkomst, språkutbildning och andra integrationskostnader.

FFC anser att man i första hand bör förbättra sysselsättningen bland de invandrare som redan nu finns i vårt land. Sysselsättningen kan stödas av i synnerhet språkkunskaper och yrkesutbildning. Arbetskraftsmyndigheterna bör verka aktivt för att förbättra invandrarnas möjligheter att få arbete. På det sättet kommer deras yrkeskunskaper till nytta i det finländska arbetslivet. Att få ett arbete som motsvarar invandrarens utbildning och kompetens underlättar hans anpassning och engagemang i det finländska samhället.

För många invandrare står fördomar och attityder i vägen för en anställning. Det krävs en attitydförändring bland arbetsgivare och på arbetsplatserna för att allt fler invandrare ska kunna få jobb.

Janne Metsämäki
jurist på FFC