SUPERLATIVERNA duggade tätt då forskningschef Jani Kivoja på Nokia Research Center i Cambridge, beskrev det tvådimensionella nanomaterialet grafen, ett skikt kolatomer ordnade i ett hönsnätsmönster. Ett bevis så gott som något om att grafen – med betoning på andra stavelsen – har framtiden för sig är att Nobelpriset i fysik tillföll de ryska forskarna Andre Geim och Konstantin Novoselov för sina experiment med just grafen.

– Grafen är ett nytt material som revolutionerar hela elektronikindustrin, framhöll Jani Kivoja för deltagarna i Europeiska fackföreningsinstitutet ETUI:s nanokonferens.

Ett tjugotal forskare från olika länder arbetar på Nokias forskningscenter i nära samarbete med Cambridgeuniversitetet. Eller som Tapani Ryhänen, chef för Nokias forskningscenter i Cambridge, Lausanne och Moskva, uttrycker det. Samarbetet är till stor nytta för bägge parter. Motiverade unga forskare vid universitet med sikte på en vetenskaplig karriär ges frihet att pröva på nya lösningar med Nokias stöd. Nokia ser forskarna som en källa till nya tankar.

FORSKARNA VID NOKIACENTRET och universitetet har fritt tillträde till varandras laboratorier. Sällan hittar nanomaterial vägen till Nokias lokaliteter men om så är säkerheten på topp, det försäkrade Marc Bailey, ansvarig forskare på centret.

– Vi satsar på säkerheten och försiktighetsprincipen för vi har ju lärt oss av asbesten. Det är en etisk fråga att förhindra exponering av såväl konsumenter som arbetare, och Nokia satsar stora summor på säkerheten, sade han.

Riskutvärdering görs, faktablad och säkerhetsutrustning är på plats. Cambridgeuniversitetet svarar för arbetarskyddet i sina egna laboratorier och Nokia i sina. Nokia har som princip att hålla arbetarskyddet minst på samma nivå som universitetet. Nokias företagshälsovård gör regelbundna hälsokontroller.

Enheten för hållbar utveckling vid Nokia i Helsingfors har hand om den globala säkerheten. Användningen av nanomaterial i koncepten har undersökts, i produkterna finns i dag inte ännu nano. Nya lösningar söks som kombinerat metall och plast för att ersätta nanoteknologin men har inte tagits i bruk. Om nanoteknologiska lösningar tas i bruk lovar Nokia informera om detta i enlighet med informationspraxis som arbetssäkerhet.

NOKIA HAR SYSSLAT MED systematisk forskning i nano sedan 2004, först som en vision och då kartlades också säkerheten. År 2006 grundades en nanoarbetsgrupp i Helsingfors, i vilken ingick Tapani Ryhänen som själv forskat i nano sedan 1990-talet.

– Dimensionerna är små och det gäller att behärska materialet och processerna. Den lilla skalan skapar nya kemikaliska och fysikaliska egenskaper, här är det fråga om en multidisciplin, berättar Tapani Ryhänen på besök i Helsingfors.

Liksom Kivioja skissar han upp hisnande framtidsvisioner.

– Personligen tror jag mycket på mobilen. Temperatur- och tryckkänsliga funktioner kan kopplas till människans sinnen. Vi kan bygga in konkreta rapporteringar om miljön, analysera relationen hälsa–miljö. Utsätts du för exponering från en förorenad miljö?

I kölvattnet följer utmaningen: privatliv, dataskydd. Hur säker är informationen i laboratorierna som har nyckeln till så mycket information? Ska arbetsgivare och försäkringsbolag få information – och i så fall hur mycket – om hur din hälsa? För de här byggs aktivt upp klara tekniska lösningar och godtagbara spelregler.

NANOKOMPOSITMATERIALEN är framtiden, säger forskningsdirektör Tapani Ryhänen.

– Det är elektroniken som är i nanoskala, nanomaterial i äkta, egentlig mening hittas inte hos oss. Men kolnanorör är inte nödvändigtvis ens så farliga i elektroniken, de är alltid en del av annat, inte som enskilda partiklar.

Också framöver fortsätter samarbetet med universiteten och stärks ytterliga.

– Vi vill vara närmare de internationella forskningstopplatserna. Sammanlänkad kapacitet ger en betydande nytta. Växelverkan sker, företaget finansierar, samarbetet sker dagligen och i gemensamma utrymmen.

TEXT INGEGERD EKSTRAND
FOTO INGEGERD EKSTRAND OCH EMMI KALLIO

NOKIA RESEARCH CENTER i Cambridge gav en viss praktisk förankring för deltagarna i Europeiska fackföreningsinstitutet ETUI:s kurs om nanoteknologierna i nationella och facklig strategi.

Pier Andrew, Marc Bailey och Jani Kivioja gav en snabb översikt över forskningen och arbetssäkerhetstänkandet och bjöd på en rundtur i laboratoriet.

En utvärdering av säkerheten på Nokia gjordes i arbetsgrupper. Men laboratoriearbete gav inte den faktiska arbetsmiljö som de flesta arbetstagare möter i jobbet. Ett besök på en arbetsplats där arbetstagarna i produktionen sysslar med nanomaterial efterlystes.

Det fackliga arbetet i fråga om nano är på mycket varierande nivå i EU-länderna. Utbildningschef Liz Rees från brittiska fackcentralen TUC berättade att nano tas upp i viss mån på kurserna för fackliga företrädare.

– Men knepigt är det med så mycket outforskat ännu. Det vi kan göra är att betona att försiktighetsprincipen bör användas då mycket ännu är outforskat om materialens säkerhet, sade hon.

JUDITH KIRTON-DARLING, federal sekretare på Europafacket, underströk att avsaknaden av reglerande instrument om nanomaterialens påverkan på människa och miljö skapar oro.

– EFS inser den potentiella nyttan av nanoteknologi. Facket varken kan eller bör stoppa det som är till nytta för samhället i sådant som mediciner, energi och jobbskapande, sade hon.

EFS har antagit två resolutioner om nano. Nu efterlyser EFS en samordnad policy om nano i Europa som en del av den europeiska arbetsmiljöstrategin för 2012–2020.

KURSLEDAREN AIDA PONCE poängterade att nanopartiklar går in i kroppen på olika vägar.

– Ju mindre partiklar desto längre in tränger de. Men ingen mekanisk funktion finns så nanopartiklar kan ge ut ur kroppen igen. Vi vet föga om deras samverkan, sade hon.

Lagstiftningen, arbetstagarnas exponering och insyn i hur nanoavfall, användning och återanvändning sker är de stora utmaningarna.

Listor över vilka nanomaterial och vilken nanoteknologi som företag använder och producerar behövs, om det rådde total enighet bland kursdeltagarna.

Forskarna Hildo Krop och Pieter van Broekhuizen från Amsterdams universitets IVAM-enhet samarbetar nära med nederländska fackcentralen FNV. De informerade om färska rön samt att en databas för nanorisker är under arbete.

TEXT OCH FOTO INGEGERD EKSTRAND

EN ÄNDRING I HUR MAN HANTERAR nanomaterial, ett register över företag som framställer nanomaterial och ett register över de som blir utsatta för nanomaterial i sitt arbete. De tre önskemålen toppar listan för Kari Mäkelä, arbetsmiljösekreterare på TEAM.

- Det mest akuta problemet är att vi helt saknar instruktioner för dem som arbetar med nanomaterial. Instruktioner behövs också som referens för arbetarskyddsinspektörerna, säger Kari Mäkelä, vars arbetstid i dag till stora delar fylls av frågor gällande nano. Antalet företag som sysslar med nanomaterial har ökat kraftigt i Finland – i dag är de minst 210 mot 65 år 2008.

Mäkelä håller upp en 17-sidig handbok hur man ska arbeta säkert med nanomaterial och nanoprodukter, NMP, som exempel. Den här guiden för arbetsgivare och arbetstagare har de här parterna tagit fram tillsammans i Nederländerna. På social- och hälsoministeriet utarbetas en handbok som bäst.

NEDERLÄNDERNA, liksom Frankrike och Tyskland hör till dem som kommit längst i fråga om nano och arbetsmiljö. Också danska LO har kommit ut med en grönbok. Mäkelä ser en klar diskrepans, d.v.s. brist på överensstämmelse. I Finland finns många av de nanoexperter i världstoppen. Här finns också Arbetshälsoinstitutets drygt årsgamla Nanocenter som koordinera storprojektet NanoSafetyCluster. Likväl ligger vi en god bit efter många andra leder i fråga om information och spridande av kunskap om nano.

– Facket har sänt ett brev till social- och hälsominister Paula Risikko inklusive Industrianställda i Nordens ställningstagande om att Norden bör bli ledande inom nanoindustrin och nanosäkerheten jämte Europafackets andra nanoresolution från december i fjol. Vi får väl se vad som händer, och själva försöka aktivera både debatt och folk, säger Mäkelä.

Endast ministerier är medlemmar i det nanonätverk som minister Risikko upprättade våren 2010. Facket propsade på att vara med, och har lovat medlemskap om ungefär ett år då nätverket döps om.r.

– Arbetssäkerheten är fackets utgångspunkt, men vi får inte skapa ett regelverk som hindrar finländska företag att ta i bruk nano- och annan nyteknologi, växa och få ut produkter på marknaden.

RISKERNA FÅR DOCK INTE ignoreras. Speciellt fiberformade kolnanorör går lätt djupt in i lungblåsorna och kan fungera där på samma sätt som asbestfibrer. Också titandioxid, rikligt förekommande i kosmetika, kan ha sina risker. Mycket ärännu outforskat både hur miljön och vår hälsa påverkas.

– Vi måste få lagstiftning eller bindande normer, i EU eller i nationalstaten, eller åtminstone nationella program, och de ser att vara på väg. Till dess bör vi följa försiktighetsprincipen, nollexponering gäller fram till att vi får gränsvärden.

En mellanutvärdering görs just under våren av det nationella programmet om farliga kemikalier , och här är Kari Mäkelä inkopplad..

– De viktigaste nya punkterna i kemikalieprogrammet kommer att vara nanomaterialens säkerhet, risker med kemikaliesamverkan och förhindrande av hormonstörningar, säger Mäkelä och tillägger att samhället visserligen bör finansiera nya innovationer men samtidigt sätta villkor för riskhanteringen av nanomaterial.

Förordningen om REACH känner inte till begreppet nanomaterial. Mäkelä anser det dock viktigt att man snarast får ett klart beslut och regelverk hur nanomaterial bör registreras vid kemikalieregistret i Helsingfors. Förutsättningen för registrering är att tillverkarna gjort en riskutvärdering.

– REACH följer principen "no data – no market", om inga data då ingen marknad. I dagsläget bör densamma tillämpas också på nano.

TEXT INGEGERD EKSTRAND
FOTO PATRIK LINDSTRÖM