Ordet bilfeber ger bara knappt 900 träffar på Google. Det är ganska lite om man
jämför med den massiva reklaminsats som syftar till att framkalla denna sjukdom hos
miljoner. Varje dag annonserar dagstidningar och TV om det ena bilmärket dyrare än det
andra. Hur kan det komma sig att någon är villig att betala många hundratusen för en
bil vars tekniska egenskaper och utseende inte nämnvärt skiljer sig från en betydligt
billigare begagnad bils dito?
Nästan ännu mer förvånande är marknaden för armbandsur. Hur kan det komma sig att
det finns folk som är villiga att betala en förmögenhet för en klocka, när man får
ett ur med nästan samma funktionella tidmätaregenskaper för en tia!
Somliga kallar det status- eller lyxbegär, en annan fåfänga. En följdfråga är
naturligtvis hur dessa begär går ihop med allt skenheligt prat om jordens begränsade
tillgångar eller solidaritet med samhällets hjälpbehövande. Var och en måste här
stanna upp för lite självrannsakan.
Bilar har jag aldrig varit speciellt intresserad av, men detta med klockor bekymrar mig
en aning, för jag måste erkänna att jag har en viss gammal klockarkärlek till
mekaniska kvalitetsklockor. Det kommer sig av att jag en gång i barndomen, för ett halvt
sekel sedan ofta vistades hos en farbror som hörde till en numera nästan försvunnen
grupp som närmast kunde kallas "klockbytare".
Han hade en mängd fina gamla fickklockor som han ständigt putsade, vred upp och
lyssnade till. Dessa invecklade manicker med sina små, vackra och finputsade delar gjorde
ett mycket starkt intryck på det dåtida pojksinnet. Numera äger jag själv några
stycken, inga dyrgripar förstås, men två av dem är helt funktionsdugliga och alla är
de vackra att se på.
Mekaniska klockor var redan på väg ut till följd av den elektroniska revolutionen.
Men de gjorde come back med bravur på 1990-talet och är nu allra dyrast och mest hett
eftertraktade. Det handlar om mästerstycken med flera hundra ofattbart små delar varav
några kan vara finare än ett hårstå, till stor del tillverkade för hand. Inte
konstigt att prislappen stiger till en vanlig årslön och till och med mera.
Ändå måste vi fråga oss om det är sådant som vi bör eftersträva i en situation
där större delen av världens befolkning lever i misär och den offentliga servicen i
vår del av världen kämpar med ofantliga problem. Är det rätt signal till de fattiga
och vårdbehövande i alla länder att ståta med Patek Philippe på armen, Ferrari i
garaget eller Guggenheim-museum på Skatudden? Kanske finansministerns förslag om en
rikemansskatt ändå vore något att tänka på?