"Det är dags att se vitheten i ögat." Så
hette det i en kolumn i Dagens Nyheter, en tvåspaltare där filmtyckaren Helena Lindblad
ondgjorde sig över det huvudsakligen "vita" inslaget i svensk nutidsfilm.
Var är den dryga miljon svenskar som har sina kulturella rötter i andra länder?
frågade sig skribenten. Och hur påverkar det "osynliga vita" vår syn på oss
själva och andra?
Samma frågor kunde man förstås ställa på den här sidan av potten men det är
knappast mödan värt. Så långt har vi ännu inte kommit. I väntan på detta tar jag
mig dock friheten att fråga hur människor med "fel" hemadress, såväl vita
som svarta, gamla som unga, porträtteras på vita duken.
Tänker inte minst på Aku Louhimies färska opus, publiksuccén Vuosaari/Nordsjö, som
gör ett nedslag i den finländska förorten och alstrar en samtidsskildring som får en
att tänka på det gamla Whitesnake-örhänget, Ain´t No Love in the Heart of the City.
I Louhimies förortslandskap finns det ont om kärlek men gott om förtappade själar.
Här möter vi bland annat Pertti (Mikko Kouki), den lönnfeta ensamförsörjaren som
skyller alla sina motgångar på ölmagen och börjar tokträna. Det handlar också om
Amanda Pilkes minderåriga sångfågel som vill bli kändis och utnyttjas, om pundare,
småtjuvar, arbetslösa och frånvarande föräldrar.
Visst, allt det här finns säkert att hämta i närmaste förort (även på andra
håll). Men när det gäller Nordsjö, leffan och snackisen, får man en känsla av att
folk stämplas bara för att de råkar bo var de bor.
Tacka vet jag Johanna Vuoksenmaas förortsskildring, Nousukausi, där man både drack
mellanöl och lyssnade på Hurriganes. Det låter kanske inte mycket för världen, men
hellre det än att lyssna på Aku Louhimies klagovisa på nyktert huvud.
DRAMA
Mildred Pierce, mor och döttrar i skuggan av 30-talets ekonomiska depression,
TV1 från 17.4
Kate Winslet tar över efter Joan Crawford i denna stort uppmärksammade
HBO-produktion, miniserien om en ensamförsörjare som inte har att kämpa endast mot de
ekonomiska snålvindarna, det skär sig även på hemmaplan. Amerikansk teve som mest och
bäst, ambitiöst, välspelat och mångbottnat.
DOKUMENTÄR
Den röda skogens hotell, om finländska skogsbolags framfart, TV2 16.4
När Mika Koskinen, den finländska dokumentärfilmaren, åker till kinesiska landsbygden
för att ta del av "framstegen" inom skogsvården möts han av en verklighet och
byråkrati som skulle få även Kafka att kippa efter andan. Berättarmässigt något
ojämnt men djärvt och upprörande, en nagel i ögat på Stora Enso.
TV-FILM
Snabba cash, Stureplan-Stockholms undre värld tur och retur, Yle Fem 6.5
Förträfflig Jens Lapidus-filmatisering med Joel Kinnaman som den mindre nogräknade
ekonomiestuderanden som suktar efter en plats i solen och får med de stora stygga
gossarna att göra. Kaxigt, gripande och spännande, inte sällan på spanska och
serbokroatiska. Av Daniel Espinosa.
