ROBERT ÅSBACKA
är författare och har varit tillfälligt bosatt i Sverige i trettio år

För så där ett sekel tillbaka var Holger Schildt fullt upptagen med att försöka konkurrera ut, eller eventuellt överta, Söderströms förlag i Helsingfors. Han lyckades inte, och de båda förlagen, Schildts och Söderströms, kom att leva sida vid sida i konkurrens och harmoni i nästintill hundra år.

Men nu är det slut. Snart finns vare sig det ena eller det andra längre. Eller så finns båda, hur man nu väljer att se det.

Det ska alltså bli en förlagsfusion. Svenskfinlands ledande bokförlag drabbas som så många andra inom branschen av vikande lönsamhetssiffror, och resultatet blir att lägga ner, kapa bort eller gå ihop. De valde det sistnämnda.

Om fusionen har det skrivits mycket. Allt från att det var på tiden, till att den finlandssvenska litteraturen nu har drabbats av ett massförstörelsevapen.

Jag är en av Schildts författare, och finge jag välja så skulle allt vara som förr, fast gärna ännu bättre.

Fast jag får inte välja. Jag tror att det är klokt.

De som beslutade om fusionen var styrelserna. Författare och redaktörer tillfrågades inte utan informerades bara när beslutet var fattat. Det är möjligt att redaktörer och anställda inom förlagen borde ha tillfrågats, det skulle i alla fall ha varit en bra gest inför det kommande arbetet. Å andra sidan skulle det ha kunnat öppna en förtroendeklyfta mellan författare och redaktörer: redaktörerna skulle ha suttit inne med information som författarna tyckt att de borde ha delat med sig av. Och författare – redaktör, det är ett ömtåligt förhållande som inte tål alltför mycket spänningar.

Men att vi författare inte tillfrågades är fullt förståeligt. Jag skulle inte heller ha frågat oss om jag hade suttit i styrelsen. För det första skulle svaret vara givet, och för det andra skulle det ändå inte vara något man tar hänsyn till. För vad skulle vi som författare kunna bidra med? Skriva böcker som säljer bättre och drar in mer pengar till förlaget? Samåka till bokmässorna? Låta bli att skriva överhuvudtaget?

Är man skönlitterär författare utan storpublik kan nog tyvärr det sistnämnda vara det som är ekonomiskt mest gynnsamt för förlaget. Och jag är inte så säker på att det är det vi vill höra just nu.

Jag ska inte säga att jag fick en chock när beskedet kom, för det fick jag inte. Men jag blev oroad, så som man blir när ens arbete och existens hotas. I det skiljer sig knappast en författare från vilken arbetstagare som helst.

Författare lever osäkert. Ett nej från förlaget innebär att den bok man arbetat med i ett eller flera år inte kommer ut, och att den inte kommer ut betyder i förlängningen att man heller inte får någon lön.

Som författare kan man inte vara arbetslös, bara medellös.

Om fusionen var bra eller dålig kommer att visa sig framöver. Troligen var den nödvändig. Det jag glädjer mig över är att redaktörer och anställda inte förlorade sina arbeten. För hela bokbranschen är i gungning. Jag kan oroa mig över förlag, tidskrifter, kritik, men det som oroar mest är ändå biblioteken. I Storbritannien och Danmark tar oavlönade volontärer över mer och mer av biblioteksbranschen. Inte för att de vill, utan för att de måste. Utan deras arbete finns det inget bibliotek överhuvudtaget.

Författare, förläggare och bokhandel är i gungning, men den dag biblioteken faller, då faller allt.