– Redan att risken finns kan skapa en atmosfär av rädsla medan ett rån kan ge också psykisk arbetsskada. Det är viktigt att se över hur risken kan minimeras, säger hon.

Störst är risken för personal i små, ensligt belägna butiker och kiosker, men också väktare och restaurangpersonal hotas.

– Säkerhetsrisken minimeras genom förebyggande arbetarskydd, utbildning, reglerade öppethållningstider och så lite ensamarbete som möjligt. Vår arbetsgivare utbildar alla fastanställd personal, och inhoppare i mån av möjlighet. Själv har jag också gått på PAM:s kurser, och där vi gärna kunde ta upp fler konkreta exempel, säger Birgitta Juhala, R-kioskernas arbetarskyddsfullmäktige i Sydvästra Finland.

Hon besöker 50-talet kiosker med totalt 250 anställda varje år, och kontrollerar då att säkerhetshandboken finns på plats, och har läst. Riskerna på arbetsplatsen — varuplacering, utgångar, alarm etc — kartlägger hon per blankett, som sedan går vidare upp i hierarkin för åtgärder.

– Arbetsgivaren griper snabbt in, men större problem har vi inte haft i vårt distrikt. Allvarligare tillbud sker högst en gång i året, säger hon.

Teflonyta och handfasta vakter

Birgitta Juhala är förman för R-kiosken i det s.k. Mezzohuset i centrum av Åbo. Dörren går i ett.

– Här ser man mänsklighetens mångfald. Fysiskt våld har jag inte själv råkat ut för, säger hon och knackar i träet. – Värst vore om den fysiska integriteten kränks, att någon lyckas ta sig in bakom disken. Den egna livhanken är viktigast, allt annat kan ersättas.

Psykiskt våld är däremot vardagsmat för kioskarbetarna.

– Med åren har jag fått en teflonyta. Har kunden som det jobbigt kanske det lättar att få häva ur sig skällsord, säger hon lugnt.

Att bibehålla lugnet är speciellt viktigt om kunden är knarkpåverkad. Då gäller det att väga sina ord på guldvåg.

– Känner jag att jag inte klarar av situationen kan jag snabbt kalla på vakt. Två uniformsklädda män som kliver över tröskeln brukar räcka för att återställa lugnet, säger Juhala.

Händer något hjälper det att tala ut med arbetskamraterna. Arbetsgivaren har också ett klart kriskoncept.

– För oss gäller det att själva aktivt ta reda på hur vi ska agera i en hotfull situation. Det gäller att ha ögon i ryggen. Vi inte bara säljer, vi beställer och packar upp varor, fyller hyllor, och städar själva, säger hon.

INGEGERD EKSTRAND

– Oss berör det inte, då vår arbetssäkerhetslag redan täcker också kundvåld. Men många, speciellt de nya EU-länderna, saknar bestämmelser om arbetsplatsvåld. Nivån blir nu varierande, och kundvåld tas kanske inte med ens överallt, säger Nikolas Elomaa, avtalsexpert på FFC och finländsk förhandlare för arbetstagarsidan.

Även om Elomaa beklagar kompromissen, är han mer än nöjd med att de europeiska arbetsmarknadsparterna visade sin styrka då de lyckades föra förhandlingarna i mål.

Arbetsmarknaderna i Finland har signalerat grönt, och då såväl UNICE, som nu bytt namn till Business Europe BE, samt offentliga arbetsgivarnas CEEP godkänt resultatet och Europafacket EFS accepterade det 27 mars torde Europaavtalet om fysiskt och psykiskt våld samt sexuella trakasserier underskrivas ännu i vår. Sedan översättning gjorts har EU:s medlemsländer tre år på sig att ratificera avtalet.

Risk för A- och B-lag

Riskkartläggning finns indirekt med i förhandlingsresultatet. Elomaa hoppas arbetarskyddsmyndigheterna uppmärksammar detta, men avgörande är hur arbetsplatserna agerar. Även om ordinarie personal är insatt i våldförebyggande, hur är det med den merpart inom handeln som kommer och går, frågar han.

– Utbildas också den tillfälliga arbetskraften kontinuerligt, och vem svarar för introduktionen för den utomstående arbetskraftens del? Här föreligger en klar risk att vi får ett A- och ett B-lag, varnar Elomaa.

Varken lag eller avtal förmår utrota våldet. Svårast att parera är våld från tredje part, från kunden. Väsentligt är att personalen har flyktväg, alarm, annan skyddsutrustning, och hur varorna placeras, hur mycket pengar det finns i kassorna, hur kameraövervakningen fungerar.

– Alldeles enkelt är det ju inte heller att avgöra var gränsen går mellan ett öppet och ett slutet samhälle, säger han.

Ensamarbete bör också minimeras. Ett framtida förbud är knappast realistiskt, även om det kunde vara ett mål, menar Elomaa. Genom att reglera öppethållningstider och arbetslistor kan den psykiska pressen i nattarbete fås ned.

Finland ligger högt i statistiken över arbetsplatsvåld, men även om våldet ökar, tex inom hälsovården, i skolorna och i transportbranschen, kan också statistiska metoder spela in.