När arbetsdagen förkortades till åtta timmar var det resultatet av en dröm som den politiska arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen i hela Europa bar på gemensamt. För hundra år sedan handlade den främsta målsättningen om arbetarskydd. Ändå talade man redan då om dygnets tredelning, om att fördela dygnets tre delar lika mellan arbete, vila och en fritid ägnad familjen och behovet av bildning.

Lagen om åtta timmars arbetsdag stiftades i vårt land tidigare än väntat, redan 1917. Sedan dess har den regelbundna årsarbetstiden förkortats i flera repriser, genom att förlänga semestern och då man i slutet av 1960-talet införde 40 timmars arbetsvecka. Sedan vårt land blev självständigt har den regelbundna årsarbetstiden förkortats med mer än en tredjedel. Då samtidigt skolgångstiden och livslängden har förlängts har arbetets andel av människans hela livstid minskat betydligt. I takt med att levnadsstandarden stiger, ökar också fritidens betydelse.

Under den här processen har det regelbundna heldagsarbetet vittrat sönder som s.k. normalform. Arbetstiderna och arbetstidsarrangemangen har blivit flera. Det är allt vanligare med lokala arbetstidsavtal som arbetsgivaren tar initiativ till. Det vanliga i dag är att organisera sitt liv utgående från vad arbetet kräver.

Ännu på 1980-talet trodde man att arbetslivet skulle utvecklas i en mer human riktning och mot friare individer. Arbetslösheten och den globala konkurrensen om arbetsplatser kom sedermera att förändra arbetslivet. Löntagarnas erfarenheter präglas allt oftare av ovisshet och kravet på att forma sitt liv efter arbetets villkor. Arbetet binder allt mer, trots att den betalda arbetstiden har minskat. Det är allt vanligare med snuttjobb, hyrarbete, oavlönad övertid och att bli kallad på jobb vid behov. Företagsverksamhetens risker har lagts över på arbetstagarnas axlar. Arbetsgivaren håller ett allt stadigare grepp om arbetstidsbägaren.

Den allt mer oreglerade marknaden har skapat en farlig tudelning eller segregering – över- och undersysselsättningen ökar och löntagarnas önskan att själva välja sin arbetstid klingar för döva öron. En del människor har varken arbete eller fritid; bristen på arbete och utkomst och en ständig beredskap för arbetsmarknadens eventuella behov fråntar människan hennes frihet och välfärd. För andra har den långa arbetstiden och olämpliga arbetstidsarrangemang minskat deras möjlighet till ett bra liv, så länge de är klavbundna i arbetslivet. Då relationen mellan arbete och fritid är osund, ökar behovet av alterneringsledighet och deltidspension.

Samtidigt som livslängden har ökat har tyngdpunkten i människors fritid förskjutits kraftigt mot pensionsåren. En så ensidig och snedvriden placering av fritiden under en människas livstid kan knappast vara någon bra sak. Ett bättre sätt att få människor att stanna kvar länge i arbetslivet kunde vara att öka fritidsmöjligheterna och valfriheten under arbetskarriären. Det finns en beställning, inte bara på flexiblare arbetstider utan på flexibla arbetstidsarrangemang som gör det möjligt för arbetstagarna att själva forma det alternativ som passar dem bäst i olika livssituationer.

Konkurrensen om kunnig personal hårdnar. Det gör arbetsgivarna mera öppna för att möta arbetstagarnas önskemål beträffande arbetstidens längd och placering. Uppgörelser som skräddarsys lokalt förblir ändå alltid alltför magra. Varken marknaden eller de privata sabbats- eller pensionsförsäkringarna ger löntagarna likvärdiga möjligheter att påverka. I arbetstidspolitiken behöver vi nu fackföreningsrörelsens initiativ — heltäckande, men inte stereotypa uppgörelser.