Den svenska fackavdelningen anses ha uppgått i Metall 49, som i dag organiserar 8 800 metallare — av dem knappt 6 000 betalande — i Egentliga Finland och Satakunda. Under det heta 70-talet var medlemmarna drygt 9 300.

Löntagaren stämde träff med trion Ari Airo, 64, fackveteran, mångårig huvudförtroendeman och i jobb på Wallac i 28 år, numera frivilligarbetare på fackavdelnings kontor, Susanna Aalto, 37, apparturmonterare på Fläkt Woods och 49:ans första kvinnliga sekretare, samt Joni Grannas, 26, avdelningsförtroendeman på Sandvik Minings och ungdomsansvarig i 49:an.

Vad ska FFC satsa på nu, då de första 100 åren ligger bakom?

– Högre organiseringsgrad, starkare ställning för förtroendemännen och hålla fast vid strejkrätten, säger Airo.'

– Ska förtroendemännen avtala lokalt, bör verktygen bli fler, anser Grannas.

Susanna Aalto, ordförande för 49:ans jämställdhetssektion, hoppas FFC tillsammans med förbunden tar kraftigare tag mot hyrarbete, visstids- och deltidsjobb. 13 procent av medlemmarna är kvinnor.

– Förr var de här jobben atypiska, i dag börjar de vara mer regel än undantag, säger Aalto.

Aktivera medlemmarna

Stora 49:an känns nästan som ett förbund, Metalls förbundskansli lite avlägset, och FFC ännu mer så. Men FFC behövs att luta sig mot, om det blir värre bråk.

– Inkomstpolitiken ger penninglösa förmåner, men nivån kunde ligga högre. Personligen tycker jag att Metall, som största industriförbund, kunde försöka ingå ett avtal på egen hand någon gång. Det har inte skett sedan strejken 1971. Och nu då det går bra för metallbranschen, bör vi också få del av kakan, säger Airo.

Aalto menar att en medlemsgallup om avtalsmålen — som inte gjorts de senaste 16 åren — vore ett sätt att aktivera medlemmarna.

– Gick de då igenom senast, undrar Grannas. Det kan Aalto inte ge besked om.

Airo understöder en gallup. En högre förbundsprofil skulle stävja strömmen till Loimaakassan, och få folk att förstå att avtalsförmånerna inte kommer automatiskt.

– Metall kunde ge mer medlemspengar i retur till fungerande fackavdelningar. Allt vi får, används till intressebevakning, påpekar Airo.

Modernisera facket

För facket behöver mer PR. I dag ser en del facket som gammaldags.

– Stora radikala ändringar behövs inte, men nog att facket blir mer modernt, säger Aalto.

Grannas är glad över att de många unga nya på hans jobb nästan alla gått med i facket.

– Problemet är de mindre firmorna, hur vi ska fånga upp metallarna där.

– Ja, vi har ju företag där arbetsgivaren rekommenderar, eller rentav betalar avgiften till den s.k. Loimaakassan, så folk inte ska gå med i facket, säger Airo torrt.

Hur få unga aktivt med? Grannas tror inte att enbart facklig information lockar, kanske bör det blandas upp med sport, bastukvällar.

– Verksamheten kan lättas upp, men vi måste komma ihåg att facket är en kamporganisation, ingen medborgarorganisation. Facket behövs för löntagarna, nu som för 100 år sedan, betonar Airo och råder Grannas att delegera där det går.

Medlemspotential på varvet

49:ans ordförande Pasi Kaunispää fångar vi per telefon.

– Jag önskar FFC lycka till och hoppas centralorganisationen också framdeles fungerar som en samlande kraft, säger Kaunispää, plåtslagare på Åbovarvet och i full färd att bygga Liberty of The Seas, världens största kryssningsfartyg.

Jobb finns mer än nog på varvet, och också en hel del utländsk arbetskraft.

– Här har vi en potential, men vi måste först få dem som kommer från andra länder att förstå hur facket fungerar hos oss, betonar Kaunispää.

Själv såg han gärna en gemensam facklig intressebevakning i EU, som ett medel att bemöta de allt vanligare massuppsägningar.

Svensk medlem funnen

Någon svensk verksamhet har 49:an inte, och ingen statistik över medlemmarnas modersmål. Susanna Aalto letar fram Marianne Leino, tidigare länge växeltelefonist men numera metallare på Fläkt Woods.

– ABB lade ut hela växeln, jag blev utan jobb men skolade om mig till metallsvarvare. Det här är ett jobb jag trivs fint med, säger Aalto.

Lönen är också mycket bättre, stressen mindre och Leino gillar att se resultat, som då hon svarvar till brandspjäll.

Leino har egentligen inte svenska som modersmål, men sattes tack vare sin farmor i en svensk skola i Åbo.

– Svenskan är en rikedom, säger Leino med eftertryck.

Med i facket kom hon 1973, och skötte arbetarskydd först i industrifacket STL, och nu också som metallare.

– Det är viktigt att vara trygg i jobbet, både vad arbetsmiljön och anställningen beträffar, säger hon.

Och så hälsningen till FFC:
   - Bort med kortjobben, lika lön för lika arbete och en solidarisk lönepolitik. Alla jobb är viktiga!