Kapitalismen har inte lyckats lösa sitt överkapacitetsproblem på annat sätt än genom att öka den processindustriella effektiviteten: arbetets värde har sänkts genom att förlänga arbetstiden eller flytta det till låglöneländer eller underleverantörer, som inte är så nogräknade när det gäller arbetsvillkoren. Utvecklingen har inte varit ägnad att skapa en hållbar konsumtion — utöver amerikanerna spenderar också finländarna numera med hjälp av snabbkrediter och Tysklands framgångsrika export har inte lyckats få fart på landets ekonomi, då reallönerna stampar på stället eller har minskat.

Den strukturella skevheten i världshandeln har hindrat Kina från att kompensera den förlorade västerländska köpkraften. Kina tillverkar Wal-Marts billigvaror så billigt att de västerländska varorna inte har en chans på den kinesiska marknaden. Kina exporterar riktiga varor men betalas med aktier, skuldbrev och US-dollar med ett imaginärt värde. Den kinesiska eliten kan inte låta bli att finansiera amerikanernas belånade konsumtion, istället för att finansiera hemmamarknadens köpkraft, för om Kinas export minskar drabbar det Kinas statsägda fabriker som håller överbefolkningen vid liv, och med deras lån rasar hela banksystemet. USA:s postindustriella skede beror inte på den teknologiska utvecklingen eller en höjd konsumtionsnivå utan på att företagsledningen får sina optioner för en förväntad avkastning på bekostnad av priset på arbete. Det är en självbedragande rasism att tro att vi ännu länge får behålla produktplaneringen i väst, om produktionen flyttas över till exempelvis Kina.

Andrew Glyn (2006) fäster uppmärksamhet vid att respektive lönenivån har stigit i såväl Japan som tigerstaterna, i och med att industrialiseringen har rivit igång. I Kina har det däremot inte gått på samma vis. Partidiktaturens mission är att förhindra en fri fackföreningsrörelse, även om en sådan försöker sticka upp huvudet här och där, på samma sätt som bondeprotesterna, i samband med att provinscheferna sålde deras jordar till grynderbyggande. Harvey menar att det kommunistiska partiet har börjat assimileras i den kapitalistiska klassen, som det i tiderna ville sälja ut.

Fackföreningsrörelsens stora vision under de kommande decennierna är att rädda marknadsekonomin från monopolistisk koncentration till de oligarker som styr distributionskedjan, och hindra att arbetarna säljs ut till ett nyfeodalistiskt beroende, antingen som slavar för en asiatisk fabrik eller som rättslösa deltidsarbetare för Wal-Mart. Facklig organisering i Kina och andra framväxande marknadsekonomier, är en mänskorättsfråga, men den är också livsviktig för att jämna ut finansekonomins cykler. Om man inte får stopp på koncentrationen och misären har vi snart framför oss en situation där aktie- och fastighetsbubblan spricker, åtföljt av en långvarig deflationskris där pengarna lämnar investeringarna i och med att försäkringsvärdet och efterfrågan rasar. Inte kan ju aktier stiga i värde i det oändliga, mycket snabbare än företagens vinster medger, så som nu har varit fallet. Merparten av de ekonomiska transaktionerna må ske virtualekonomiskt i dag, men helt kan vi aldrig frigöra oss från realproduktion, tillverkningen av varor för människornas behov. En fungerande ekonomi behöver sina arbetare — och arbetaren är värd sin lön för att också kunna konsumera.

Ett tänkbart alternativ vore att delvis låta också arbetarna få del av förmögenheten. Från nyfördelningen av förmögenhetsvärdena på spekulationens altare måste vi komma tillbaka in i det goda kretsloppet av innovation, investering och konsumtion, även om man inte skulle godkänna keynesianismen som en allsmäktig plan. Fackföreningsrörelsen har under sin 100-åriga historia lyckats omskapa arbetskraften från en arbetsplatsernas egendom till sociala och politiska ägare och funnit en fungerande lösning för hur man kan uppnå en fördelning av arbetets frukter, utan att offra människovärdet. Den nya materialiseringen av arbetet, dvs. avregleringen av arbetsmarknaden, har inte haft önskvärd effekt i en återhämtning av ekonomin, så man kan tänka sig att pendeln svänger tillbaka från sitt yttersta läge. Arbetarklassen har inte försvunnit, den har bara blivit mer mångfacetterad och mångnationell. Beverly Silver och Giovanni Arrighi förutspår att den kapitalism, som helt saknar motkraft, också denna gång blir ett lika övergående stadium som på sin tid laissez faire, dvs. låt gå-fasen.