Vi somalier hade det verkligt svårt när vi kom till Finland på
1990-talet. Det var depression i landet och finländarna var öppet rasistiska. För
såväl somalierna som finländarna var anpassningen svår. Arbetslivet har förändrats
sedan dess, blivit mer tolerant och jämlikt i förhållande till invandrarna. Ändå
återstår en hel del att göra, för det finns fortfarande en massa fördomar och dold
rasism kvar i arbetslivet. De flesta fördomarna gäller religionen, för det är få
finländare som känner islam.
Det är ännu mycket svårt för invandrare att få arbete. De som inte blir delaktiga
i det finländska samhället via ett arbete blir lätt utslagna. En invandrare skall vara
stark för att få arbete och klara sig i arbetslivet. Jag tror och hoppas att mina barn
inte skall behöva kämpa för sin plats i arbetslivet så som jag och mina föräldrar
har fått göra.
Jag upplever det som kränkande att man beskyller oss somalier för att vara
arbetsskygga och narkomaner. Vi är flitiga på riktigt och största delen av de
arbetslösa vill på allvar ha ett jobb.
Mina föräldrars generation utgör sitt eget somalisamhälle, för de upplever sig
uttryckligen som somalier i Finland. För oss yngre är det svårare att skapa en egen
identitet. Visst är vi somalier, men å andra sidan är vi också tydligare med i det
finländska samhället. Vi studerar och vi vill ha ordentliga jobb, precis som alla andra
finländska ungdomar. Därför menar jag att invandrarungdomen behöver stöd, inte bara
för att få arbete, utan också för att kunna forma sin identitet.
Fackföreningsrörelsens viktigaste uppgift i framtiden är att öka jämlikheten i
arbetslivet och förbättra invandrarnas ställning på arbetsmarknaden. Facket borde
också satsa betydligt mer på den fackliga organiseringen av invandrare och samarbeta med
invandrarnas egna organisationer. Det är få invandrare i dag som överhuvudtaget
förstår vitsen med att höra till ett fackförbund.
