Just önskan att påverka besluten i arbetslivet gör att jag vill
jobba fackligt. På Mirka diskuterar vi mycket, frågorna förs via förtroendemännen
till samarbetskommittén. Vi är rätt bra på att lösa problem, och förhandlingsviljan
har ökat också på andra sidan bordet.
Arbetsgivaren ska satsa rejält på arbetstagarna. Om arbetarna mår bra, mår också
företaget bra. Hos oss mår vi bra av att se varandra också utanför jobbet. Att alla
startar från pole position då vi kör go cart på våra årliga må-bra-dagar stärker
samhörigheten.
Jag tror vi skulle få fler med också i det fackliga arbetet, om vi höll möten på
mer inspirerande ställen. Att efter en tung arbetsdag mötas av trötta nunor i en trist,
kanske kall möteslokal, ger definitivt inte mersmak.
Lokala avtal ska vi skynda långsamt med. Trepartsbasis ger större trygghet. Men jag
bygger ut min verktygsback på en svensk förtroendemannakurs på Åland i höst. Facket
borde satsa mer på det svenska överlag.
Skräckexempel som Perlos oroar. Det är alltför lätt för företag att åka på
enkelbiljett till Kina. Företagen måste fås att känna mer ansvar för arbetstagarna,
inte ha bara miljonvinster i kikaren. Sälj koncept och support, så överlever ni nog
här hemma.
Men om företag flyttar ut, bör facket lösa egen biljett och övervaka hur de
finländska företagen beter sig mot sina arbetare utomlands.
Billig utländsk konkurrens gör att företagen tvingas skruva upp takten. Väggen
börjar komma emot för oss arbetare. Maskinerna måste utvecklas. Vi arbetare håller
inte, det syns i sjukfrånvarosiffrorna.
Facket kunde också kräva kortare arbetstid, men med samma lön. En 6-timmarsarbetsdag
i treskiftsjobb skulle ge en arbetare till per skift, och öka produktionen.
Kortare arbetstid skulle ge oss mer tid för familjen. Familjen bör ha högsta
prioritet. Fungerar det privata, mår också vi arbetare bättre. Då kan vi ge mer i det
som är nästviktigast i livet, i jobbet.
