FFC:s ordförande Lauri Ihalainen ser helst frågan om lokala avtal i ett vidare perspektiv. De grundläggande ideal som väglett facket under en hundraårig era av reformarbete gäller även här. Det är inte fråga om att kasta något överbord, utan om att vidareutveckla från den värdegrund av solidaritet, rättvisa och kollektivt ansvar facket står för.

Med andra ord. Lokala avtal skall förbättra arbetslivet och ge arbetstagarna större inflytande — med bibehållen avtalstrygghet. Det kan aldrig komma på tal att, som arbetsgivarna tycks föreställa sig, införa lokala avtal enbart för att försämra löne- och arbetstidsvillkor.

– Arbetsgivarna skall inte heller föreställa sig att de centralt får köpa arbetsfred medan det om betalningen i form av löneavtal överenskoms lokalt, slår Ihalainen fast, arbetsvillkor och arbetsfred kommer också i fortsättningen att avhandlas vid samma bord.

Vi har framför två stora utmaningar i det avtalspolitiska spektrets båda poler, påpekar han. Företagens internationalisering kräver ökat fackligt samarbete och intressebevakning på global nivå. Samtidigt leder omorganiseringen av företagen till att vi möter nya utmaningar också inom den lokala intressebevakningen. Det gäller att greppa den diskussionen på samma sätt som facket greppat diskussionen om ökad flexibilitet. Från att ha handlat om enbart försämringar för löntagarna handlar den nu om flexibilitet på arbetstagarnas villkor.

Ihalainen säger sig skönja en attitydförändring bland lokala fackliga aktörer. Man har börjat samla mod igen. Ännu under 90-tals krisens eftersvall var det oroväckande ofta företagsledningen som hade initiativet. Man pressade lokalt facket till eftergifter. Nu när vi närmar oss 'arbetskraftens marknad' är det lättare att ställa villkor och lägga fram krav på förbättringar för arbetstagarna.

I och för sig är det inget nytt i att man avtalar om lokala tillämpningar av avtalsvillkor.

– Avtalen ställer inte hinder för kreativa lösningar.

– Men det är ju ibland rent roande att höra hur man inom arbetsgivarorganisationerna ropar efter utökad lokal avtalsrätt, samtidigt som man inom många företag visar totalt ointresse för att använda sig av de möjligheter avtalen redan nu ger.

Det är helt enkelt både bekvämt och redigt för företagen att gå enligt de regler som stipuleras i kollektivavtalen. Lokala avtal kräver också resurser.

Samtidigt som de ger möjligheter.

Ihalainen ser framför sig en situationen där fackets lokala företrädare kan kliva ner från den inkomstpolitiska läktaren och ta aktivare del i utvecklandet av arbetslivet. Och det finns mycket man kan göra på det lokal planet för att förbättra löntagarnas villkor samtidigt som produktiviteten främjas. För så är det. Bättre produktivitet ger möjlighet till bättre villkor medan ökad trivsel och välmåga kan förbättra produktionsresultatet.

Det är den insikten man behöver för att utveckla möjligheterna till lokala avtal, och den innefattar en beredskap — som hittills inte funnits —att avstå från något av arbetsgivarnas nu oinskränkta rätt att leda arbetet.

Samarbete kan inte skapas med diktat. Men gemensamt kan man utveckla arbetsarrangemang, belöningssystem, arbetsförhållanden och utbildning. Det finns mycket man lokalt kan göra för att förbättra orken ock trivseln på arbetsplatserna, personalpolitiken och arbetsmiljön.

I allt detta står förtroendemännen i en nyckelposition.

I dagens arbetsliv är förtroendemännen mycket mer än bara fackliga intressebevakare; de är sakförare, psykologer och socialarbetare, för att nämna några av de roller en förtroendeman kan engageras i. Då behöver de också få höjd status, mer tid för sitt uppdrag, tillgång till all väsentlig information, bättre arbetsredskap och ett uppsägningsskydd som tryggar deras möjligheter att agera också i trängda situationer.

Förtroende, är den springande punkt Ihalainen återkommer till, det är avgörande för allt avtalande.

– Och man kan svika det bara en gång.

Det gäller också lokalt.

HANS JERN