Ansträngningarna har burit frukt; arbetspensioner och inkomstrelaterat arbetslöshetsskydd är i dag viktiga beståndsdelar i den finländska välfärden. Man kan tycka att drömmarna har förvandlats till självklarheter. Ändå är det inte så, för det handlar om uppnådda fördelar som man ännu idag måste kämpa för att få behålla, säger forskaren Tapio Bergholm.

Bergholm har nyss avslutat arbetet med den fjärde delen av FFC:s historia. I denna del behandlas tidsperioden mellan 50-talets slut och 70-talets mitt.

– Vi behöver fortfarande en stark fackföreningsrörelse som kan försvara de förmåner vi en gång har uppnått, men som lika väl kan tas ifrån oss. Det ödet har ju drabbat arbetstagarna i bland annat USA, varnar Bergholm.

Han anser ändå att facket har råd också med nya drömmar. En dröm som kunde förena alla arbetare idag är strävan efter kvalitet och jämlikhet i arbetslivet.

Drömmar blir verklighet

Tapio Bergholm säger att 1960-talet med fog kan kallas fackföreningsrörelsens bråda år. FFC:s medlemstal ökade på tio år med en halv miljon människor till över 720 000 medlemmar. Dessutom genomfördes flera reformer som förbättrade löntagarnas situation.

En av fackets viktigaste framgångar på 1960-talet var, enligt Bergholm, lagarna om arbetspension och reformen av lagen om arbetslöshetskassor. Bägge lagstiftningsprojekten kom till som ett resultat av intensivt samarbete mellan FFC och dess dåvarande förhandlingspart, arbetsgivarcentralen AFC.

En tredje långvarig dröm som förverkligades var de nya lagarna om arbetstid och semester. Facket arrangerade i början av 1960-talet flera synliga kampanjer för att påvisa behovet av kortare arbetstid. År 1965 stiftades en lag som stadgade om stegvis övergång till 40 timmars och fem dagars arbetsvecka före decenniets slut. Samtidigt förlängdes arbetstagarnas semester.

– Arbetstagarnas fritid ökade marknad, vilket för sin del bidrog till ökad jämlikhet i samhället. Tidigare hade tjänstemän längre semester än arbetarna.

Förtroende byggdes

1960-talet innebar för facket att samarbetet med arbetsgivarna intensifierades. Det krävde ömsesidigt förtroende, och detta samarbete kulminerade vid decenniets slut i den första centrala inkomstpolitiska uppgörelsen, det s.k. Liinamaa I-avtalet. De som var med då, uppfattade kanske inte suset av historiens vingslag.

– Man insåg nog inte att de s.k. inpo-avtalen skulle bli ett bestående och starkt element i den finländska arbetsmarknadspolitiken. Det enda man sökte då, var en tillfällig modell som skulle lösa knutarna i de frågor som var aktuella för stunden.

Trots de många framgångar facket rönte på 1960-talet var det samtidigt en mycket svår tid för den FFC-anslutna fackföreningsrörelsen. I slutet av 1950-talet hade de interna stridigheterna splittrat FFC i tre delar. Splittringen blev ändå kort, ur ett europeiskt perspektiv, för processen att ena rörelsen inleddes redan i mitten av 1960-talet.

I samband med fackets enande lyckades man också lösa fackförbundens inbördes strid om medlemmarna, för i flera branscher fanns det olika fackförbund som fiskade efter samma medlemmar. Tapio Bergholm betraktar den många år långa enhetsprocessen som ett ytterst modigt projekt, där man vågade fatta beslut som skulle bära långt in i framtiden.

PIRJO PAJUNEN