Det tycks bli en livlig höst på arbetsmarknaden. När detta skrivs — Löntagaren har lång pressläggning — verkar det vara så att det inte blev något inkomstavtal. Men säkert är det inte, för regeringen vill gärna ha ett sådant.

Det var intressant att höra på radionyheterna och läsa tidningarnas artiklar om förhandlingarna. Det var nästan så att jag trodde att ingen vågade använda det gängse ordet inkomstavtal, från finskans tulopoliittinen sopimus, tupo. Ibland även förkortad inpo på svenska. Finlands Näringsliv EK deklarerade för något år sedan att sådana vill de inte ha, så då kunde väl förbundets representanter inte sitta och förhandla om ett sådant? Eller kunde de? Namnförslag jag uppfattade är centraliserad avtalsuppgörelse, ramavtal, heltäckande arbetsmarknadsavtal, ramlösning, inkomstlösning, bred inkomstpolitisk lösning. Kanske det i arbetsmarknadshistorien kommer att hågkommas som det den förre riksförlikningsmannen Juhani Salonius på sin utmärkta svenska beskrev som "denna inkomstpolitiska episod".

Työsuhdeturva är ett ord som har dykt upp igen. Det var fråga om vilka löften personalen i ett företag hade fått för att ingå avtal — ingen skulle sägas upp under avtalsperioden. Anställningsskydd heter det på svenska och det kom också redaktörerna på så småningom. Först hette det arbetssäkerhet. Det är ju något helt annat, synonymt med arbetarskydd.

Här kanske jag får citera vad dåvarande riksdagsledamoten Jacob Söderman sa då den första lagen om arbetarskydd stiftades i början av 1970-talet. "På svenska skyddar vi arbetarna inte arbetet." Det gjorde han för att jag förstås hade skrivit arbetsskydd. Det har jag inte upprepat sedan dess, men det finns fortfarande folk som hellre skyddar arbetet ...

Har ni märkt det utmärkta svenska programmet Språket som sänds söndagar i Radio Vega efter nyheterna och Sportradion strax efter klockan 18? Det är intressant att höra svenskar diskutera hur något ska heta! Och numera får programmakarna en hel del respons också från Finland.

Rundradion och flera finlandssvenska tidningar har några personer som arbetar som språkstöd. De är både språkvårdare och journalister som är språkintresserade. De behövs verkligen. En annan yrkesgrupp som gärna fick återuppstå är korrekturläsarna — dagens nummer av min lokaltidning hade behövt en rödpenna! Och nu väntar jag på respons av er läsare, någon upptäcker säkert både slagfel och andra fel i denna text. Man ska som sagt inte kasta sten i glashus, men jag kan inte låta bli.