Borta är de sovjetiska femårsplanerna,
pjatiletkorna som de kallades, borta är stahanoviterna som utgjorde elittrupperna bland
arbetets hjältar, borta är arbetsbrigaderna och den socialistiska planhushållningen är
ett avslutat kapitel. Ja borta sedan tjugo år är hela Sovjetunionen. Nu är det
aktieköp och privat äganderätt som gäller. Innehav av aktier, fri företagsamhet,
kunnande och konkurrenskraft i en allt mer globaliserad ekonomi är tidens melodi.
Nya vindar i Ryssland
SOM EN SPEGELBILD av Rysslands moderna
historia fungerar Leningradskij metallitjeskij zavod (LMZ), Leningrads metallfabrik i S:t
Petersburg, som tillverkar turbiner för kraftverk och kraftstationer. Grundad år 1857
vid stranden av Nevaflodens stora krök i mitt i S:t Petersburg finns fabriken fortfarande
kvar på sin ursprungliga plats.
På parkettplats i centrum
för omvälvningarna i Rysslands historia befinner sig metallfacket Rosprofmasj grundat
för 105 år sedan i efterdyningarna av de landsomfattande strejkrörelser som skakade
Tsar-Ryssland efter det ryska-japanska kriget.
Hur ser metallfacket på dagens historiska processer som så ofta förbryllar
västerlänningar? Vitalij Artiuhin kan ge ett svar. Han är i övre medelåldern,
han har på nära håll sett de stora förändringarna i sitt hemland och han är
ordförande för Rosprofmasj-fackavdelningen vid Leningradskij metallitjeskij zavod med
femtusen arbetstagare.
Fabriken ägs idag till 70 procent av Alexej Mordasjov som är Rysslands rikaste
man, 25 procent ägs av Siemens och tre procent av olika småföretag.
Metallfackavdelningen innehar 0,1 procent av företagets aktier.
– Vi har alltså en verklig rysk rikeman som huvudaktionär. Men det är inget
problem för oss. Det finns inget kallt krig mellan honom och facket. Det råder tvärtom
en anda av socialt partnerskap. Fast Mordasjov är så rik förstår han hur det är att
vara vanlig arbetare och han är mycket välvilligt inställd till sin arbetstagares
strävanden, säger Artiuhin.
Också fackets roll som aktionär ställer nya krav som inte fanns i gamla
Sovjetunionen.
– För fackavdelningen gäller det att sköta sitt aktieinnehav så väl som
möjligt. Därför beslöt man sälja 50 procent av aktierna. Priset var 250 000
rubler (6 250 euro)och med de pengarna köptes aktier i olika investeringsfonder.
Intressant nog så användes en del av pengarna också för en strejkfond, säger
Artiuhin.
Så i händelse av strejk så strejkar alltså facket med eget investerat kapital!
FÖRETAGARANDA KRÄVS av
facket i dag. Artiuhin påminner om att det i Sovjetunionen var staten som gav pengar till
facket.
– Men numera är det vi själva som måste skaffa fram pengar i bästa
företagaranda vilket i Ryssland är någonting helt nytt. Facket måste lära sig göra
kloka och lönsamma investeringar. Vi måste helt enkelt leva så här för annars har vi
inga pengar förutom medlemsavgiften som är en procent av lönen, framhåller Artiuhin.
I det forna Sovjetunionen var alla arbetstagare tvungna att tillhöra ett fackförbund.
I dag är medlemskapet frivilligt.
– Det gäller därför för facket att vara så attraktivt att alla arbetstagare
vill ansluta sig. En särskild målgrupp är ungdomen som inte automatiskt går med. De
unga vill inte ha propagandabroschyrer utan modern reklam där vi berättar om vår
verksamhet. För en del äldre har det varit svårt att frigöra sig från Sovjettidens
belastningar. Ungdomen har inte samma barriärer och anpassar sig lättare till
förändringarna.
– Från fackets sida berättar vi om de rättigheter och förmåner som
medlemskapet erbjuder. Det mest centrala är givetvis kollektivavtalet som ger klara
bestämmelser och spelregler för relationerna på arbetsmarknaden mellan arbetstagare och
arbetsgivare. Vid behov ger facket också juridisk hjälp.
Artiuhin anser att man lyckats eftersom cirka 80 procent av arbetstagarna på hans
arbetsplats är fackligt organiserade.
FACKFÖRENINGSRÖRELSEN
är partipolitiskt obunden idagens Ryssland. I Sovjetunionen var facket en del av den
kommunistiska parti- och statsapparaten.
Artiuhin påminner om att de politiska partierna i Ryssland — kanske
kommunistpartiet undantaget —saknar ideologiska program.
– Inom Putins parti Enade Ryssland finns en dumamedlem (parlamentsledamot)som
heter Andrej Isajev och tillhör vårt förbund Rosprofmasj. På lokal nivå, till
exempel i städer som Nizjnij Novgorod, Omsk och Tomsk finns förbundsmedlemmar som är
med i Sergej Mironovs parti Rättvisa Ryssland. Också Zhironovskis liberaldemokrater och
kommunistpartiet har sina sympatisörer bland våra medlemmar.
– Medellönen för en metallarbetare vid LMZ ligger på eller 46 000 rubler
(1 150 euro) i månaden. Alla betalar samma 13 procent i skatt.
Men Artiuhin är bekymrad över de stigande levnadskostnaderna i S:t Petersburg.
– Det är visserligen billigare att bo här än i Moskva . Men bostadspriserna och
hyrorna har stigit kraftigt i S:t Petersburg. Dessutom har det blivit mycket svårt att
få en egen bostad. En vanlig arbetarlön vill inte räcka till varken bostadsköp eller
ens hyra.
Inför framtiden är Vitalij Artiuhin optimist.
– LMZ har fyra huvudkonkurrenterer. Nämligen Siemens, General Electrics, ABB och
Alsom. Tack vare bra produkter och kunnig arbetskraft klarar sig LMZ bra i konkurrensen.
Tio procent av världens alla turbiner komer från LMZ. Turbinerna finns överallt på
alla kontinenter utom Australien och Antarktis. Speciellt viktiga länder är USA, Kina,
Indien, Vietnam och Kanada.
VITALIJ ARTIUHIN har också en hälsning
till Finland.
– Med Åbo metallarbetarfackavdelning nr 49 har vår fackavdelning länge haft
utbyte och nyvalde riksdagsmannen Jyrki Yrttiaho känner jag mycket väl. Jag tror
att vi inom loppet av sju till tio år vid LMZ-fabriken når upp till samma lönenivå som
en metallarbetare i Västeuropa. Vi har mycket jobb och behöver mera arbetstagare. Kanske
vi eventuellt en dag rentav kan erbjuda finländska arbetstagare nya arbetsmöjligheter
här i S:t Petersburg.
