Så befinner man sig då där man som yngre lovade att aldrig befinna sig; i
snabbköpet klockan tio på morgonen med en dubbelvagn, två skrikiga ungar, håret på
ända, påsar både under ögonen och i ena handen medan man med klen framgång försöker
manövrera det som mest liknar en minibuss med andra handen. Blickarna som ges av
förbipasserande är medlidsamma, nedlåtande eller ser rakt igenom en. Det finns inget
osynligare än en sliten morsa.
Inte nog med att jag har förlorat min fritid, mitt jobb och mina intressen. Plötsligt
har jag också tappat mitt namn. På babysimmet som jag gick ett helt år kände jag inte
någon till namnet. Alla var bara någons mamma eller pappa. Vågade någon
förstagångssimmare presentera både sig och sitt barn i presentationsrundan gjorde den
stackars saten inte om misstaget. Samma sak på dagiset där jag jobbade en tid. Klart att
det är begripligt. Annika kan ju vara vem som helst, men Linas mamma är just Linas
mamma.
Att det är föräldrarna, och framför allt mammorna, som är vardagens hjältar är
ju så självklart att det rent av har gått hål på frasen. Därför reflekterade jag
aldrig över den saken, pre-baby. För mig lät det faktiskt lite överslätande, som om
man skulle ha gett mammorna lite extra credit fast de inte gör något annat än bekvämt
sitter hemma och passar ett barn eller två.
Men så är det inte. Det är ju alltså fråga om att jobba konstant, nästan
tjugofyra timmar i dygnet, trots att man kan lida av kronisk sömnbrist i flera år. Det
är att umgås med individer vilkas förstånd är allvarligt begränsat, som dessutom ska
bli framtidens ingenjörer, advokater och vardagshjältar, trots att man efter dagens
tjugofemte "Nej, lille Pär, vi ska inte äta tvättpulver i dag heller" har
lust att ge upp och bara låta allt falla samman. En av de mest effektiva tortyrmetoderna
är faktiskt att inte låta offren sova mera än korta snuttar varje natt. Mammor torde
väl vara immuna mot den tortyrformen då? Och efter allt torkande, bytande, snytande,
matande, städande, strykande, bakande och vakande, så ska de flesta mammor dessutom inte
klaga det minsta. Helst inte be om hjälp heller. Och Gud nåde den som har ett barn i
dagis samtidigt som man sitter hemma med ett annat. Barn är ju en åkomma man har skaffat
sig själv, frivilligt.
Ändå är det just familjen, den som består av en pappa, en mamma och X-antal barn,
som bibehåller sin popularitet i opionosmätningarna för viktiga värderingar, år efter
år. Är det inte då ytterst viktigt att vi har sunda familjer? Familjer som får hjälp
om de behöver? Familjer som ges möjlighet att arrangera sina dagar så att det blir
lättast för dem, i stället för att man ska göra allt så svårt som möjligt?
Det är med föräldraskapet som med marknadsekonomin i övrigt. Det man gör är
livsviktigt, men det ska helst skötas med så små resurser och så billigt som möjligt.
Alltså ska tre personers arbete skötas av en enda mamma, varje dag. För en mamma finns
det inte några arbetsfria helger eller lediga veckoslut.
Jag vågar påstå att ingen annan arbetsgrupp är lika utsatt som hemmamamman. När
FPA slutar skicka kuvert är hon på den arbetande mannens nåder ifall hon har råd att
fortsätta stanna hemma. Hon ska helst äta, sova och spendera så lite som möjligt, och
blir hon sjuk är det nära katastrof. Och sedan, en dag, når hon pensionsåldern och
får gå omkring och samla tomflaskor.
