Den sista torsdagen varje månad brukar ett stort antal filmentusiaster gå på lokal i Åbo. Inte nödvändigtvis för att hänga vid bardisken utan för att tävla i (film)frågesport.

Det är ett rätt så nördigt sällskap, bestående av filurer som sett alltför lite av livet och på tok för många biljakter. Men spännande och roligt är det, kanske just för att ingenting är på förhand givet.

I en situation där det mesta här i världen kan läsas som en öppen bok, med facit på hand, känns den månatliga filmfrågesporten som jungfrulig mark. Bäste man (oftast är det fråga om skägglurkar, tyvärr) vinner, alltid.

Detta förutsätter givetvis att ingen faller för frestelsen att pilla på smarttelefonen, men det har mig veterligen ännu inte hänt. Nyckelorden här är fair play, veta och kunna, gissa och ha sig. Vilket får mig att tänka på alla de där gångerna när mer eller mindre påstrukna polare ringt upp en mitt i natten, efter att ha slagit vad om gud vet vilken fånig cinematisk detalj.

Nuförtiden är det ingen som ringer, emedan de nätbaserade oraklen har mottagning 24 timmar i dygnet. Och servicen, den är ju bättre än någonsin.

Kunde jag konstatera när familjen på Sverigebåten råkade delta i en musikfrågesport och en av de yngre medlemmarna i familjen trollar fram en "app" (efter engelskans application) som identifierar melodier!? Nåjo, enda problemet var att man i grannbordet satt på en ännu effektivare app.

Samtidigt läser jag i Dagens Nyheter om en app som gör det lättare att i vinna i det populära mobilspelet Wordfeud (tänk Alfapet, fast i digital version) och som toppar nedladdningsstatistiken. Fusk? Nix, inte ifall man misstänker att också de andra fuskar, konstaterar den spelteoretiska expertisen som utgår från att människor är rationella och själviska och vill vinna till varje pris.