Jag jobbar på teater i höst. Lär mig hur en teaterproduktion blir till, lär mig om ljussättning, ljudproduktion, om smink och kostym, om kardborreband som möjliggör snabba klädbyten och om hur välriktade strålkastare, ljus i olika färger och dimridåer kan skapa de mest häpnadsväckande effekter och illusioner.

Jag rör mig bakom scenerna, ser dem fullt belysta, ser stegarna och linorna i taket, hissanordningarna, luckorna i golvet, ser människorna bakom scenen som med sina kontrollbord och scheman får alltsammans att funka smidigt. Jag ser hur trolleriet går till.

Och jag är förstås inte förvånad. Jag har ju ändå begripit att det är så det förhåller sig, att teatermagi inte på riktigt är trolleri, utan ett minutiöst planerat och inövat lagspel. Det är både roligt och intressant att ta del av detta lagspel.

Men lite vemodigt är det också, tanken på att jag kanske på grund av alla mina nya insikter aldrig mer på samma sätt kan drabbas av den berusande upprymdheten och frustrationen, den jag ofta känt då jag suttit i publiken och sett något hända på scenen som fått mig att häpna och haja till men som jag inte för mitt liv har kunnat begripa hur det gått till. Kanske någon del av mig åtminstone har hoppats på att teater verkligen är någon sorts magi på någon sorts riktigt.

Magi ska få vara magi. De amerikanska komikerna Penn & Teller gjorde på 90-talet ett teveprogram där de avslöjade hemligheterna bakom trolleritrick och illusioner. Programmet var givetvis intressant, men gjorde många arga och orsakade ramaskri bland världens illusionister.

Jag minns att jag själv också, hur nyfiken jag än var, till sist inte ville titta längre. Jag gillade inte tomheten som uppstod då jag insåg att det mest handlade om rök och vinklade speglar. Ett mysterium eggar hjärnan och retar fantasin i evighet, medan ett avslöjat mysterium på sin höjd ger en snabb och tillfredsställande kick — Oj! Jasså! Så smart! Gäsp.

Det är alltid roligare och mer spännande att inte förstå och veta, hur frustrerande det än kan vara. Den amerikanska regissören JJ Abrams, som bland annat skapade teveserien Lost, är känd för sin förmåga att hålla spänningen och intresset uppe hos sin publik, just genom att presentera ett mysterium och sedan hålla folk i ett eggande tillstånd av "vad–f-n–är–det–som–händer" ända till filmens eller seriens slut.

Jag läste att han som barn köpte en hemlig låda, en leksakslåda med slumpmässigt innehåll, och att han aldrig någonsin öppnat den. Han bara tittar på lådan och njuter av att inte veta. Man måste ju lyfta på hatten åt en sådan karaktär.