Huvudförtroendeman Jukka Nissinen berättar att samarbetsförhandlingarna som föregick strejken var tuffare än någonsin tidigare.

– Först i sista stund gick arbetsgivaren med på ett uppsägningspaket, som bland annat ger stöd till de uppsagda så att de kan utbilda sig inom ett nytt yrke, berättar han.

Nissinen delar arbetsrum med arbetarskyddsfullmäktige Aulis Nikkanen. När man stiger in i rummet får man genast syn på en lång rad västar med texten strejkvakt.

Västarna är ett minne från livsmedelsarbetarnas strejk för ett och ett halvt år sedan. Jukka Nissinen menar att strejken som genomfördes i tre etapper fyllde sitt syfte, eftersom man lyckades avvärja arbetsgivarens förslag om försämringar.

– Vi hade gjort vår hemläxa ordentligt före strejken. Folk visste varför vi strejkade, säger Nissinen, men tillägger i samma andetag att en arbetskonflikt är ett allvarligt instrument som ska användas med försiktighet.

– En strejk är motiverad bara då alla andra medel har använts. Tröskeln för att inleda en strejk ska vara hög.

Den hetaste tvisten under kollektivavtalsförhandlingarna var arbetsgivarnas förslag om en ny arbetstidsmodell, som skulle ha gjort sex dagars arbetsveckor och arbetsdagar på tio timmar möjliga.

– Det var ett förslag som omedelbart fick håren att resa sig på arbetstagarna. Därefter behövde ingen längre övertygas om att en strejk var nödvändig.

MASKINERNA DUNDRAR i Arabias keramikfabrik i Helsingfors och luften i fabrikssalen känns tung. Här och där syns några arbetare.

– Vi är allt färre, men vi har desto mera bråttom, säger huvudförtroendeman Tuula Karivesi om läget i fabriken.

I februari protesterade arbetarna mot en nedskärning av personalen genom att lägga ner arbetet för en dag. Sedan 2007 har man haft tre samarbetsförhandlingar på fabriken och varje gång har personalminskningar skett.

– Trycket på arbetsnedläggelse kom från arbetarna. De ansåg att vi måste reagera på något sätt. Återkommande samarbetsförhandlingar väcker ångest och rädsla. Arbetarna fick uttryck för sin olust genom utmarschen, säger Tuula Karivesi.

I praktiken förhandlade arbetsgivaren inte om uppsägningarna. De lade endast fram förslag om ytterligare flexibilitet i arbetstiderna. Enligt Karivesi flexar arbetarna redan nu mycket. De är beredda att beakta säsongvariationer och anpassa sitt arbete efter dem.

– Men ingenting verkar räcka. Många har kommit till mig och sagt att nu får arbetarna betala med sitt blod för resultatet, berättar arbetarskyddsfullmäktige Hanna Kojola.

Arbetarna vid Arabia befarar att den ständiga personalminskningen leder till ökad kontraktstillverkning på annat håll. Så har skett på Rörstrands keramikfabrik i Sverige som hör till samma koncern.

STREJKEN PÅ SINEBRYCHOFF gjorde att arbetstagarna slöt sina led och gav också några nya medlemmar i förbundet.

– Man kan säga att strejken öppnade ögonen på arbetstagarna. De hade haft en alltför positiv bild av motiven för arbetsgivarens handlande, säger Jukka Nissinen.

Han menar att livsmedelsbranschens arbetskonflikt präglades av en stark anda av solidaritet: arbetsgivarens arbetstidsförslag hade inte i praktiken tillämpats inom alla sektorer, troligen inte heller vid Koffen.

Leden tätnade också på Arabias fabrik. Utmarschen enade arbetarna.

– Också arbetstagare som inte hörde till förbundet deltog i arbetsnedläggelsen. Genom protesten visade arbetarna arbetsgivaren att då det kommer till kritan står vi enade, är Tuula Karivesis tolkning av arbetstagarnas känslor.

Hon medger att den egna orken ibland börjat tryta under de svåra samarbetsförhandlingarna.

– De är tunga processer, men hör till arbetsbeskrivningen. Jag är mer bekymrad över hur de andra ska orka.

För Jukka Nissinen betydde strejken arbete utan avbrott. Han gick endast hem för att sova. Nissinen säger att i en strejksituation sätter förtroendemannen sitt eget förtroendekapital på spel. Om en strejk misslyckas är det alltid också en personlig förlust.

– Jag fick krafter av att jag visste att gänget stödde mig och förbundets mål.

Strejkfronten höll, även om arbetsgivarna försökte bryta den. I Kervo agerade arbetsgivaren sakligt.

– Vi kom överens om spelreglerna på förhand och arbetsgivaren försökte inte till exempel använda sig av strejkbrytare. Efter strejken kom arbetet i gång med full fart och det fanns inget behov för eftersnack.

UNDER ARBETSKONFLIKTEN inom livsmedelsbranschen använde sig en del av arbetsgivarna av strejkbrytare och försökte bland annat flytta produktion till företagets andra verksamhetsställen. Detta inflammerade atmosfären och försvårade arbetet för att uppnå en överenskommelse.

Jukka Nissinen och Tuula Karivesi menar att spelreglerna på arbetsmarknaden har ändrats under de senaste åren. Motsättningarna och diktatpolitiken har ökat, även om antalet strejker har minskat.

Arbetstagarna får allt oftare uppleva att de står maktlösa inför de ständiga samarbetsförhandlingarna.

– Situationen har förändrats alldeles under de senaste åren. Förut förhandlade och diskuterade man också informellt, men nu försöker arbetsgivaren diktera villkoren, beskriver Hanna Kojola situationen.

Jukka Nissinen och arbetarskyddsfullmäktige Aulis Nikkanen uttrycker saken som så att arbetsgivarparten har blivit fräckare och inget annat än pengar tycks spela någon roll.

Men de förstår också i någon mån attitydförändringen hos arbetsgivarna.

– Kraven på att företagsledarna ska åstadkomma resultat har hårdnat samtidigt som företagsägandet har blivit internationellt. Om ett företags huvudägare finns utanför Finlands gränser är det lätt att strunta i nationella spelregler.

ANSTÄLLNINGEN för dem som sades upp på Koffens bryggeri i våras avslutades i slutet av september. Jukka Nissinen och Aulis Nikkanen hoppas att det inte blir några nya förhandlingar om uppsägningar under de närmaste åren. Tuula Karivesi är mer pessimistisk. Hon befarar att stressen och brådskan börjar synas i ökad sjukfrånvaro.

Hos Arabia vill arbetsgivaren ha ett system med fler arbetare som vid behov kallas in. Det betyder visstidsanställningar där antalet veckotimmar är mellan noll och fyrtio timmar.

– I praktiken kan det innebära att en arbetare har en anställning, men varken arbete eller inkomster.

Vissa av de uppsagda är beredda att ta en sådan anställning, när det inte finns något annat.

TEXT PIRJO PAJUNEN
ÖVERSÄTTNING CHRISTINA TALLBERG
FOTO TUULIKKI HOLOPAINEN