I Finland strejkar man i en anda av rent spel, säger specialforskare Tapio Bergholm som skriver FFC:s historia. Han anser att storstrejken 1905 har varit den mest betydande strejken i Finland.

FINLAND ÄR ETT SPECIELLT LAND när det gäller strejkkulturen. Även om barometrar om arbetsförhållandena visar att folk dignar under arbetsbördan på arbetsplatserna, är det sällan maskningsaktioner, så kallade italienska strejker, förekommer hos oss.

Hur skulle det upplevas om kassabiträdet i butiken skulle ta god tid på sig att läsa av EAN-koden, prata med kunderna och låta kön växa? Eller om busschauffören skulle småprata med passagerarna en stund för att öka kollektivtrafikens goodwill?

Vi finländare gör inte så här, utan här råder åtminstone tills vidare en rejäl strejktradition.

– Man tar allvarligt på arbetskonflikter och följer lagen, säger specialforskare Tapio Bergholm på FFC.

Men även i Finland har strejkerna under decenniernas lopp ändrat form. Det är inte längre ändamålsenligt att alla inom en viss bransch går i strejk, utan strejkerna sammanlänkas mellan olika firmor. Produktionskedjornas beroende av varandra bestämmer strejktakten.

TAPIO BERGHOLM, som skriver FFC:s historia, menar att storstrejken 1905 har varit den mest betydande strejken i Finland. Den satte fart på rösträtten och innebar en stor förändring av tankesättet i hela samhället. Rösträtt för alla befolkningsgrupper blev verklighet 1907.

– Generalstrejken 1956 var också viktig. Då eftersträvades en löneförhöjning på 12 mark för arbetarna och resultatet syntes i arbetarhemmen, om än tillfälligt. Priserna och avgifterna fortsatte att stiga och splittringen inom fackrörelsen tog fart.

Följande stora arbetskonflikt inföll 1986, då man genom en tre dagars gemensam strejk fick fart på bland annat Pekkanenledigheten.

Hela fackrörelsen hotade med stridsåtgärder då Esko Ahos (C) regering ville försämra arbetslöshetstryggheten i början av 1990-talet. Regeringen såg sig tvungen att retirera.

Tapio Bergholm vill inte tala om strejkkänsliga branscher, exempelvis transportsektorn, utan om strejkberedda branscher, som finns inom både tjänstemannasektorn och arbetstagarsektorn. Ett exempel är Servicefacket PAM som representerar den privata tjänstesektorn.

– Inom PAM-branscherna har man genom ett par utmarscher fått igenom sitt budskap till arbetsgivarna. Men det tar tid innan myterna om snälla branscher och strejkberedda branscher krossas.

Under de senaste tjugo åren har det visat sig att såväl läkare, poliser som sjukskötare är beredda att strejka för sina förmåner, om så krävs.

– Finland är ett speciellt land när det gäller hur strejkerna tar sig uttryck. Strejkberedskap finns inom alla yrkesgrupper, vilket visar på fackrörelsens styrka, säger Tapio Bergholm.

AV ARBETSKONFLIKTERNA under senare år har Skogsindustrin rf:s lockout 2005 antagligen bäst stannat i minnet. Lockouten räckte 44 dagar.

– I efterhand kan man säga att arbetsgivarna säkert hade en klar uppfattning om att cellulosa- och pappersindustrin kommer att köras ner i Finland. Annars skulle de knappast ha inlett en så här tung arbetskonflikt, funderar Tapio Bergholm.

Under 1970- och 1980-talen använde arbetsgivarna sig av lockouter främst inom byggbranschen. År 1991 drev transportbranschens arbetsgivare en tre veckors lockout, och inom bankbranschen förekom en lockout i början av 1990-talet. Ifjol inledde Livsmedelsindustrin en lockout när Livsmedelsarbetareförbundet förkastade det medlingsförslag som gavs i en arbetstvist.

Arbetsgivarna har värvat strejkbrytare med de mest olika metoder under historiens gång. Nu används de sociala medierna, bland annat Facebook, som utnyttjades för att värva strejkbrytare under stuvarstrejken i Kotka hamn, men med dåligt resultat.

Förbunden i arbetsgivarnas centralorganisation EK vill ha företagsspecifika löneuppgörelser i stället för centraliserade avtal. Samtidigt vill de ha kvar bestämmelsen i kollektivavtalslagen om att övervaka arbetsfreden. I praktiken skulle arbetsfreden säljas i partihandeln, medan löneavtalen skulle ingås inom detaljhandeln, det vill säga på arbetsplatserna.

– Ingen kan plocka endast russinen ur kakan. Om arbetsgivarna på allvar vill avstå från inpo-avtalen och flytta över lönebesluten till arbetsplatserna, måste de orientera sig så att också arbetsfreden säljs i företagen. Det blir det rent spel, säger Tapio Bergholm.

ENLIGT STATISTIKCENTRALEN hade vi i Finland ifjol 191 arbetskonflikter, vilket är klart mer än året innan, då antalet var 139. Ungefär 137 000 arbetstagare deltog i arbetskonflikter ifjol.

Handeln och stuveribranschen var ifjol de största branscherna där det förekom strejker. Betydande arbetskonflikter förekom också inom sågindustrin, flygtrafiken och besiktningsbranschen.

Två tredjedelar av strejkerna förekom inom industrin, främst inom livsmedelstillverkningen och metallförädlingen.

I nästan hälften av arbetskonflikterna var orsaken lönekrav. Också arbetsledningen och hot om arbetskraftsminskning var vanliga orsaker till arbetskonflikter ifjol.

Statistikcentralens statistik visar att under förbundsronder ökar antalet strejker. När centrala arbetsmarknadsavtal ingås stannar antalet arbetskonflikter vid under hundra per år, medan det vid förbundsronder, exempelvis år 2005, förekom 365 arbetskonflikter.