FFC-chefen Kirsti Palanko-Laaka tror att det bara är en tidsfråga innan vi i Finland börjar debattera en allmän förkortning av arbetstiden i stil med utvecklingen i Europa. Palanko-Laaka säger att debatten med säkerhet kommer att gälla också fragmenteringen eller splittringen av arbetstider.

– På vilket sätt kan man garantera dem som har för kort arbetstid en längre arbetstid? Är vi på väg att upprepa kravet på åtta timmars arbetsdagar men ur ett helt motsatt perspektiv än för hundra år sedan, frågade Palanko-Laaka som talade vid löntagarorganisationernas gemensamma arbetstidsseminarium.

Inom löntagarorganisationerna är man besviken över att arbetet i den gemensamma arbetsgruppen framskridit så trögt. I samband med den inkomstpolitiska uppgörelsen förband sig organisationerna att gemensamt följa med hur årsarbetstiden utvecklas internationellt och i EU:s medlemsländer. FFC:s målsättning är att få en klar bild av hur de finländska arbetstiderna placerar sig i en europeisk jämförelse, detta som grund för nationella arbetstidsavgöranden.

– Det finns ingen heltäckande statistik för alla branscher. Också detta utreds av arbetsmarknadsparterna, men det går trögt, konstaterar Palanko-Laaka.

Arbetsgivarna anser att den genomsnittliga arbetstiden i Finland är kort jämfört med Europa i snitt.

– När man jämför längden på en normal veckoarbetstid i Finland, där också vanlig övertid ingår, är den längst inom EU, enligt Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor, påpekar Palanko-Laaka.

Statistikcentralen utreder som bäst hur man kunde få bästa möjliga bild av arbetstiderna, som nu är svåra att jämföra internationellt. Den rapport som arbetstidskommittén har begärt om olika källor för mätning av arbetstiden borde bli klar i februari.

Svårutredda arbetstider

Enligt forskare Raija Julkunen är fragmenteringen av arbetstider en orsak till att det är svårt att få en enhetlig bild av arbetstidernas längd eller förekomsten av flextider. Den utbildade medelklassen har alltför långa arbetstider men socialpolitiskt är det ett större problem med arbetstider som är korta, avhuggna och otillräckliga för att ge en tillräcklig utkomst.

Julkunen har senast undersökt informationsarbetarnas arbetstider. Typiskt för den finländska arbetstidsmodellen är att arbetstidernas längd koncentreras till normal arbetstid, då kvinnorna här arbetar betydligt mindre deltid än i Europa överlag. Arbetstiderna varierar, detta beror på företagens behov av flexibilitet. Den hårda arbetstakten ger stress men här är det möjligt att påverka sin egen arbetstid, vilket tyder på ansvarsfullt självständigt arbete.

Enligt Julkunens tolkning håller det på att ske en alleuropeisk motreaktion mot en arbetstidsflexibilitet som dikteras av endast företagens behov.

– Ett annat grundläggande typiskt europeiskt problem är ofrivilliga överlånga arbetstider. Också de begränsar möjligheten till ett normalt liv, konstaterade Julkunen.

Ömsesidig flexibilitet

Forskare Heikki Uhmavaara talade om flexibla arbetstidsarrangemang. Han har tillsammans med Pertti Jokivuori forskat i fenomenet i samband programmet för ork i arbetet. I undersökningen deltog 26 företag där man har kommit överens om flexibla arbetstider. Enligt Uhmavaara framgick det tydligt att arbetstagarnas intresse för arbetet ökade markant då de själva fick påverka sina arbetstider.

– Negativt laddade sporrar — såsom att man kan undvika uppsägningar genom flexibilitet i arbetstiderna — motiverar inte på sikt. Man behöver också positivt laddade sporrar, sammanfattade Uhmavaara.

Företagen hade arrangerat arbetstiden på sätt som tilltalar bägge parter med mycket varierande metoder. Flexarrangemang som tillgodoser arbetarnas respektive livssituation är emellertid svåra att förverkliga om det inte finns tillräckligt med personal.

FTFC och Akava tog upp fördelen med arbetstidsbanker. Akavas förhandlingschef Markku Lemmetty krävde att arbetstidsövervakningen effektiveras, då akavaiterna i snitt har längre arbetstider än andra. Nästan hälften av Akavas medlemmar får ingen ersättning för övertidsarbetet.

PIRJO PAJUNEN
Översättning: ASTRID NIKULA

  Merparten av företagen bokför arbetstiden riktigt men många företag underlåter helt att bokföra arbetstiden, de har en bristfällig bokföring eller låter bli att skriva upp övertider, berättar Seppo Pekkala från Åbo- och Björneborgs arbetarskyddsdistrikt.

Enligt Pekkala saknar 10 000 arbetsplatser all form av arbetstidsbokföring, på 30 000 arbetsplatser eller 15 procent av arbetsplatserna är bokföringen bristfällig. Brott mot övertidsbestämmelserna sker på uppskattningsvis 13 000 arbetsplatser. På 20 000 arbetsplatser är det omöjligt att följa upp hur pass lagliga övertiderna är pga. att bokföringen är bristfällig.

Situationen har dock förbättrats. Under de senaste åren har arbetarskyddsdistrikten haft övervakningen av arbetstidslagstiftningen som ett tyngdpunktsområde.

Problemen är vanligast i företag med färre än tio anställda. De flesta anmärkningar har getts små arbetsplatser inom den grafiska sektorn, inom transport-, fastighets-, bemannings-, forsknings-, byggnads- samt transportbranschen samt företag som betjänar affärslivet. Mest bryter man mot övertidsbestämmelserna inom transportbranschen och industrin.

Pekkala är bekymrad över att det allt oftare förekommer att arbetsgivare och personal gemensamt kommer överens om att inte hålla sig till arbetstidsbestämmelserna. Risken är att detta blir norm i arbetslivet.

– Det förefaller också som om en del branscher, t.ex. landsvägstransporterna, förutsätter lagstridiga metoder om man överhuvudtaget ska hänga med i konkurrensen.

Det är dock få som medvetet bryter mot lagen. Oftare handlar det om okunskap.

– Man behärskar inte arbetstidslagen tillräckligt väl. Det behövs fortfarande mycket information och upplysning samt myndighetskontroll.

Löntagaren 12.12.2003 nr 10/03