När jag var barn inleddes julsäsongen definitivt först den 1.12. Affären Tempo vid Mannerheimvägen brukade visserligen tända sin pråliga kometprydnad redan i slutet av november, vilket många äldre personer tyckte var höjden av kommersialism.

Det var med en känsla av barnslig längtan som min syster och jag väntade på julen. Andäktigt studerade vi adventskalendrarna som vår farmor i Berlin hade sänt oss, vi kunde utantill namnen på Luciakandidaterna. Vi arrangerade små jultablåer, lekte änglar, sjöng julsånger. Väntan på julen bekräftar vårt behov av magi och mysterier, vår dröm om en värld som är ljus och god.

På julaftonen blev allting som förtrollat. Plötsligt fanns julgranen där och pappa fyllde små skålar med nötter, fikon, dadlar och halva. När julfriden utlyses, tycker jag fortfarande att julen på ett mystiskt sätt blir närvarande och synlig. (I dag är det jag ensam som äter upp dadlarna.)

Jag minns en jul i Mejlans, när pappa väckte oss mycket tidigt på juldagsmorgonen: vi deltog i scouternas julotta i Karunakyrkan på Fölisön. Att i mörker och bitande köld vandra till Fölisön kändes inte så roligt när man var 13 år, men i dag är det just denna jul som har bevarats i mitt minne. De brinnande facklorna skapade en mystisk stämning när vi tågade över bron. (Ja, scouting var på den tiden ett slags Expedition Robinson!)

I år invigdes julgatan den 23.11. Körsången vid Tre Smeder klingade vackert, men mina barn ville ha sina hamburgare. Vi ginade genom WTC:s passage, som får mig att tänka på den 11 september, och var plötsligt omringade av röda tomtar och vita snöflingsbarn. Cool, konstaterade även min 12-åring och fick någonting tindrande i sin annars så otåliga blick. Den peruanska julkrubban var också OK, fast min 7-åring undrade med onödigt hög röst om herdarna var araber.

Medan pojkarna försvann till "Mikronia", gjorde min dotter och jag en runda i varuhuset. Vi tittade på mjukisleksaker för hundar och Benettonbadrockar, vi köpte ingenting och sparade alltså en massa pengar.

I "julboden" i femte vången tittade vi fundersamt på allt krimskrams och lyssnade på de små julgubbarna som skrålade Jingle Bells om och om igen. Vi tyckte speciellt synd om en snögubbe som viggade av och an samtidigt som han slog omkring sig med ett ljusband som ett slags flagellant.

Dalai Lama har erkänt att han tycker om att ströva omkring på varuhus. Kanske just detta är vägen till upplysning: att inse hur förgängligt det världsliga livet är, men att också kunna njuta av det så länge som det varar.

I år står det "Trevlig Jul" på Invalidförbundets kort, vilket i mina öron låter krystat. (Inte vill jag heller tillönska en "Glad Jul", men nog "Glad Påsk".) Alltså vill jag avsluta denna text med ett hederligt och gammalmodigt: God Jul!