Just det ja,
kultur är tråkigt. Himla tråkigt. Åtminstone om vi ser till sättet på vilket
kulturen - den riktiga Kuldyren, inte populärkulturen - presenteras i teve och radio.
Som om tidningarna, dagspressen, skulle vara ett dugg bättre. Här är det
länstolssjournalistiken, recensionerna, som gäller. Jag vet, för jag brukar själv
sporta med just detta. Inte för att undertecknad brinner för att sitta på sin röv
(till skillnad från att flänga runt, jutta och ha sig och rapportera) men det är mycket
bättre betalt. Plus att man slipper förklara sig, ta initiativ och slåss om (extra)
utrymme.
Men för att återknyta till kulturprogrammen i transistorradion och dumburken; jag har
fortfarande inte hämtat mig från litteraturprogrammet "Läslyckors" sändning
från bokmässan i Helsingfors.
Låt gå för de anspråkslösa yttre ramarna, snålt belysta bilder och torftigt
iscensatta intervjuer: är man på fältet kan det ibland bli lite risigt. Men då också
själva showen, det kulturella uppträdandet, är så himla anemiskt.
Ta t.ex. poetissan som ställer sig framför kameran och reciterar med en passion som
skulle få även den sömnlösa att slockna som en bastulamppu. Var finns glöden,
övertygelsen, lusten att dänga litteraturen i huvet på folket, erövra världen, ringa
in karlslokarna.
Annat liv i luckan blir det när Bob Hansson äntrar scenen, kanske för att han kommer
från Svedala. Där det uppenbarligen inte är förbjudet att TA sin publik, att låtsas
som om det här med kultur verkligen skulle ha en betydelse.
Till den finlandssvenska poetissans — och hennes manliga kollegors försvar —
ska sägas att hon följer upp en inhemsk tradition. Kultur är allvarliga grejor och gör
sig bäst med rynkor i pannan.
Jag tänker inte minst på ettans finska Kulturnyheter (som förövrigt sänds på en
tidpunkt när varje hederlig medborgare, minus Tony Halme, redan gått och sova). Om man
inte visste bättre kunde man tro att nyhetsuppläsaren stod framför en
exekutionspatrull. Så jäkla rigoröst är det.
Även på den punkten drar svenskarna det längre strået. Kan det bero på att Mor
Sveas kulturarbetare inte vet hur man gör honnör. Ens kulturell sett.
Som bevismaterial anför jag litteraturprogrammet "Pocket" (som dessvärre
är på väg i graven) där man i stället för att älta postmoderna, homoerotiska
kvaliteter inom den nya litauiska poesin går in för att diskutera ordningen i bokhyllan.
Läs: ska man ordna böckerna i bokstavordning, enligt ämne eller efter storlek
(personligen har jag övergått till videokassetter, de tar mindre utrymme).
Fräckt och fräscht, inte sant. Min favorit är ändå "Kobra", ett
tv-magasin som tagit sig friheten att framställa kulturen som om det hela vore
spännande, upphetsande, roligt, läckert. Ett livsvillkor.
Men, men, säger de inhemska förståsigpåarna: de svenska programmakarna har ju så
mycket mera penagar att röra sig med. Ha, det fixar vi snabbt. Låt kvasten gå, Leif
Jacobsson, du (SVT-programdirektör och) son av de finlandssvenska skogarna. De karga och
de mörka.
Krister Uggeldahl
