Tänka fritt är stort; men tänka rätt är större, skrev Thomas Thorild för tvåhundra år sedan. Och det har ofta tolkats som om att visst kan oliktänkande vara intressant, men för att ha framgång i livet måste man tänka såsom det anses rätt och riktigt i ett givet samhälle vid en given tidpunkt. Enligt majoritetens normer alltså.

Nå, detta menade nu inte Thorild. Han var ute efter att säga att det goda tänkandet var både fritt och rätt. Om det bara var fritt behövde det inte nödvändigtvis vara rätt, men det rätta var oftast fritt.

Vad som är olikt bestäms förstås av vad majoriteten för ögonblicket har för uppfattning. Den präst som för trettio år sedan förespråkade kvinnopräster var en oliktänkare. I dag tillhör han majoriteten och hans kollega som motarbetar kvinnliga präster har blivit en oliktänkare.

Den socialdemokrat som för trettio år sedan förespråkade mera kollektiva lösningar på samhällsproblemen var troligen en majoritetsförespråkare. Den som gör det i dag är möjligen en oliktänkare — utan att han under de trettio senaste åren skulle ha bytt uppfattning i nämnvärd grad. Och utan att samhällets materiella grundvillkor egentligen skulle ha förändrats.

Sic transit gloria mundi, för att nu komma dragandes med ett lärt citat till.

Vi hade vant oss vid att vissa samhällsuppfattningar hör ihop med en viss partitillhörighet. Om man hörde en person säga en viss sak kunde man vara ganska säker på att han tillhörde ett visst parti. Och omvänt: om man visste att en person tillhörde ett visst parti så kunde man vara ganska säker på hans uppfattning i en viss fråga. Man kunde alltså tala om ett slags åsiktsklustrar. Vissa åsikter hörde ihop och de var partibildande.

Så är det inte i dag. Partierna är i mycket lägre grad uppbyggda kring åsiktsklustrar. Men det betyder inte att åsiktsklustrarna skulle ha försvunnit. De finns i irriterande hög grad kvar. De har bara bytt skepnad.

Jag ska ge ett exempel: De allra flesta inom de kretsar jag rör mig i är mycket kritiskt inställda till hur marknadsekonomin styr samhället. Det är jag också. Som någorlunda kunnig i socialistiskt tänkande tror jag till och med att jag är radikalare än de flesta andra. Häri ligger inget problem. Problemet ligger däri att de flesta av mina vänner kopplar ihop kritiken mot det marknadsekonomiska samhället med kritiken mot EU. Unionen är ingenting annat än ett gigantiskt marknadsekonomiskt projekt, säger de.

Jag menar att det i själva verket förhåller sig precis tvärtom. EU är den bästa chansen för de radikalt tänkande europeiska kretsarna att motverka de negativa effekterna av storkapitalet. Så resonerar, om jag har förstått det rätt, de italienska kommunisterna till exempel.

Men för dem av mina vänner som anser att motståndet mot marknadsekonomin och motståndet mot EU ingår i samma kluster är mina åsikter ett problem. Jag kan inte, menar de, vara ärlig på bägge punkterna; att samtidigt vara kritisk mot marknadsekonomin och i grunden positiv till EU.

Detta oliktänkande har blivit ett problem för mig. Jag känner mig ofta utfrusen. Man tittar lite medlidsamt på mig och beklagar min brist på ärlighet och/eller analysförmåga.