Staket eller en inhägnad av rep med vidhängande varningsskyltar? Kvintetten invid lakvattenbassängen, täckt av nysnö och is, för en lågmäld diskussion.

Nyvalda skyddsombudet Bengt Burman oroar sig inte enbart för trettiotalet anställda på Stormossens avfallscenter. Också markägare i grannskapet kan förirra sig in hit.

– En frälsarkrans med lina, kanske också en gummibåt vore bra. Och se till att inga anställda balanserar på de branta kanterna, råder arbetarskyddsinspektör Matti Uusimäki och spejar ut över den 70 meter djupa bassängen som fångar upp lakvattnet från avstjälpningsplatserna.

Miljöingenjör Johanna Penttinen-Källroos, som denna gång representerar arbetsgivaren, nickar instämmande. Den skrangliga bryggan som sträcker sig ut en bit i bassängen på 8600 kubikmeter är ingen trygghetsfaktor.

I utomhusbassängen flyter den som tar sig ett ofrivilligt dropp — även om kallsupar är hälsovådliga. I luftningsbassängen inne i reningsverket blåses luft upp från botten och både fåglar och människor sjunker som stenar.

– Räcken har ni fått vid dörren, men stegar skulle behövas, likaså en informationstavla, påpekar Uusimäki, som besökte vattenreningsverket inför starten ifjol.

En sele för underhållsarbeten ovanför de stora djupa bassängerna såg han gärna. Och inget ensamarbete, riskerna är för stora vid fall. Peter Sundholm, ansvarig skötare, försäkrar att det är kutym med två man på plats.

– Inga olyckor har vi haft, väggduschen har vi behövt endast då brandkårens dykare tillkallades för att fixa ett stopp.

Risker i grannskapet

I minus tio grader svävar endast en lätt odör över Stormossen. Den känns också inne i kontorsbyggnaden där Uusimäki, som brukligt är vid en inspektion, samlat arbetstagar- och arbetsgivarrepresentanterna till genomgång.

– Lukten vänjer man sig aldrig vid. Det är tvärtom som om ens väderkorn blir bara bättre ju längre man jobbar här, säger Bengt Burman, som jobbat på Stormossen i 13 år.

Uusimäki plockar fram protokollet från inspektionen på Runebergsdagen ifjol. Då gicks sådant som arbetstidsboköring, olycksfall, sjukfrånvarofrekvens, introduktionen av nyanställda och riskutvärdering igenom. Samma frågor tangeras nu, speciellt risker och kartläggning. Rutiner ska gås igenom så var och en vad som krävs.

– Säkerheten kräver att ingen startar upp ett band om underhåll görs. Vad gör kompisen? Lås helst hela bandet, annars finns kläm- och fallrisk, råder Uusimäki Burman som också får besked om kurser i arbetarskydd, nog så nyttigt för den som är ny i gemet.

Biogas och problemavfall

Stormossens biogasanläggning omvandlar dagligen köksavfall till 3000 kubikmeter biogas, motsvarande 1600 liter olja. Återvinningsstationens klarblåa dörrar bär skyltar som visar vägen för batterier, spillolja etc. Framför stationen ligger ett par metrar djupa sorteringscontainrar. Fallrisk finns, men Uusimäki och Burman är överens om att ett staket vore till mera förfång än nytta i arbetet. Visst har det hänt att arbetstagare djupdykt i containern då avfallet dragit med. Den gången var containern fylld till brädden och inget värre timade.

Pekka Myllymäki övervakar sorteringen i två monitorer. Fönstren är gallerförsedda, armerad betong som krossas ett par hundra meter härifrån flyger långt och har landat på byggnadens takt

– Vems är ansvaret om chaufförer som kommer hit med avfall träffas, undrar miljöingenjör Penttinen-Källroos och berättar att det stenkrossande grannföretaget fick en lampa att ramla ned inne på kontoret.

– Personalen blev rätt skärrad,. Också personbilar utanför har träffats.

Uusimäki funderar, säger försiktigt att ansvaret är delat men att saken tål att utredas.

Krut, raketer och patroner till polisen

Oftast men inte alltid vet personalen vad problemavfallet innehåller. Tll exempel dödsbon kan bjuda på otrevliga överraskningar såsom kärl med kemikalier. Sprängämnen, nödraketer, fyrverkeripjäser och patroner tas inte emot. Rätt adress här är polisen.

Tumregeln är att se till att inget läckage sker och att vara allmänt försiktig. Alltid räcker inte det.

– Vi fick hit en öppen låda med krossat glas och kemikalier och uppmanades att inte låta det hela komma i kontakt med vatten. Förvaringen skedde under tak men då lastbilen som skulle forsla lådan till Riihimäki kom hit vräkte snön ner. Vid omlastningen kom snö i lådan, det blev en reaktion och ett fyrverkeri sprakade upp, berättar Burman.

Smällen blev kraftig med både Stormossens arbetstagare och lastbilschauffören kom undan med blotta förskräckelsen.

– En god lärpeng var det, säger Burman lugnt.

Diarrén ett nybörjargissel

Företagshälsovården har bekantat sig med Stormossen. Kurser i första hjälp har hållits men Penttinen-Källroos vill gärna fräscha upp kunskaperna hos personalen.

Ett speciellt problem vid avfallshanteringen är nybörjarsjukan på förbehandlingen och den biologiska anläggningen. Bakterierna är kraftiga och diarré kan komma som ett brev på posten, innan kroppen vant sig. Sjukfrånvaron och olycksfallen håller sig dock på en medelnivå.

Det knappa två timmar långa besöket är avklarat. Arbetarskyddsinspektören räcker över material om den nya arbetarskyddslagen och puffar för den nya lagboken som nu också finns på svenska, som är arbetsspråk här på Stormossen.

INGEGERD EKSTRAND

  En bra arbetsplats med god atmosfär är en lönande satsning för arbetsgivarna. En frisk, produktiv och kunnig arbetsgemenskap är det bästa kapitalet.

– Inget är så dyrt som att lära upp en ny arbetstagare varje år, påpekar Matti Uusimäki, arbetarskyddsinspektör i Vasa arbetarskyddsdistrikt och stationerad i Närpes.

Ett par dagar i veckan besöker Uusimäki arbetsplatser, främst inom metall, avfallshantering och skolvärlden. Var tionde skola i länet har funderingar kring mögel, inom industrin är ventilationen det svåraste problemet. Bullerbekämpningen står i förgrunden i år.

– På mindre arbetsplatser är vår viktigaste uppgift att informera, att få arbetsgivare och arbetstagare att inse och försöka lösa problemen själva.

Vart tredje besök sker på inbjudan, ofta från företag som är bra men vill bli ännu bättre. Arbetsplatserna är drygt 20 000, av dem är cirka tusen mindre metallföretag.

Större ansvar vilar på arbetsplatsen

I dag litar inspektörerna mera på att arbetsplatserna har färdighet att klara av arbetarskyddet, de har också pådyvlats ett större ansvar. År 1974 var inställningen hos pionjärerna, dit Uusimäki hör, mera polisiär. Saknades sociala utrymmen, tillgreps vite.

I dag är atmosfären en annan, en ny generation har tagit över. Inspektörernas arbetsgifter har ökat och prioritering är av nöden.

Det psykiska arbetarskyddet ger i dag upphov till allt fler kontakter. Tröskeln har blivit lägre men Uusimäki tror att den främsta orsaken ligger i att arbetslivet fjärmat sig från det mänskliga.

– Vår roll här är att hänvisa, fundera hur gå vidare. Problemen ska lösas på arbetsplatsen. Företagshälsovården bör få större resurser för att kunna agera aktivare.

EU-utvigdning ger mera jobb

Tryter orken borde folk beredas möjlighet att gå i pension. Önskan att fortsätta jobba borde också respekteras. Anställ yngre personer tidigare, så de jobbar sida vid sida med de äldre. Det lönar sig, också ekonomiskt, föreslår Uusimäki.

Österbottningar som jobbar inom den genuina metallindustrin mår i snitt ganska bra,. tycker Uusimäki, själv i tiden huvudförtroendeman på Närko. Men enformiga jobb inom elektroniken kan lätt leda till inflammerade personrelationer.

– Hur Wärtsiläs uppsägningar i Åbo slår till mot underleverantörerna här vet vi ännu inte. Oron finns.

Djupa rötter i nejden och därmed ett brett socialt nätverk ger arbetstagarna trygghet. Hur mycket det påverkar arbetsklimatet vill Matti Uusimäki inte spekulera i.

Arbetsuppgifterna blir knappast färre då EU utvidgas i vår.

– För oss i arbetarskyddsdistrikten gäller det att hålla ögonen öppna. Ingen lönedumpning och samma arbetsmiljö för alla som jobbar i Finland, det är A och O.

Att se att arbetet ger resultat samtidigt som man lär sig själv hela tiden kopplat till en bra gemenskap i distriktet med kolleger som stöder varandra. Det ger arbetarskyddsinspektör Matti Uusimäki bränsle att orka i jobbet, ännu efter 30 år.

INGEGERD EKSTRAND