En framgångsrik och berömd professor besökte en gång ett zenkloster i Japan. Han ville absolut träffa klosterföreståndaren och zenmästaren. Det gick att ordna och professorn fick träffa mästaren. Han satt på golvet invid det låga tebordet. Professorn visades vördnadsfullt fram och tog plats vid andra änden av bordet och började ställa ingående frågor om zen till mästaren samtidigt som han mycket tydligt klargjorde sin egen ståndpunkt. Mästaren satt tyst en lång stund och lyssnade. Sedan började han hälla upp te. Och han hällde. Och han hällde. Och han hällde. "Stopp! Stopp!" ropade professorn. "Det rinner ju över!"

"Ja", sade zenmästaren, "där det är fullt, där ryms det inte mer."

Talar människor längre med varandra? Orkar vi längre ödsla energi på samtal i vårt ordrika samhälle. Jag menar samtal på riktigt, samtal som är något annat än information, order, förhandlingar. Teven har numera fått hedersplatsen i våra hem och ersatt både lägerelden och altaret.

1900-talet blev accelerationens och informationens århundrade. På de senaste åren har det produceras mer information än under de senaste 5000 åren tillsammans. Vi bombarderas dagligen av information. En ny klassklyfta håller redan på att utvecklas mellan dem som kan välja den information de vill ha och dem som drunknar i informationshavet.

Ökad ytlighet och splittring är ett resultat av farten i samhället. Det är priset vi betalar för 1900-talets enorma utveckling Spädbarnsdödligheten i Norden hör visserligen till de lägsta i världen och levnadsstandarden har höjts, men tempot, den skenande accelerationen i samhället, håller på att driva fram en andlig och kulturell härdsmälta. I namn av utveckling köper vi vilka försäljningsargument som helst. Vi är på mycket god väg att offra både humanismens människovärde och demokrati på fartens och konsumismens altare.

Det finns saker som måste få ta tid. Demokrati tar tid. Idag fattas många viktiga beslut under svår tidspress, via telefon, fax och e-post, och utan att beslutsfattaren behöver se den som beslutet rör i ögonen.

Att odla relationer tar också tid. Jag glömmer ibland att jag faktiskt träffar fler människor på två månader än vad min mormors mor gjorde under hela sitt liv.

Att döda en människa går på ett ögonblick, att utveckla en människa tar en hel människoålder.

Att starta ett krig går snabbt, att efteråt skapa fred och samförstånd tar tid.

Att tala för långsamhet är en revolutionär handling.

Återtar vi rätten till långsamheten, återtar vi också rätten till koncentration och fördjupning, rätten till det goda samtalet — till din och min stund på jorden.