Överdirektör Cay Sévon vid inrikesministeriet framförde för en tid sedan att man måste prioritera och att kommunernas medel i framtiden kan komma att räcka enbart till åldringsvården. Följer man nuvarande trender och prioriteringar måste man antagligen komma fram till just dessa slutsatser.

Det är bara det att en sådan prioritering ingalunda kan godkännas, eller sväljas utan att tugga ordentligt. Enligt min åsikt talas det alltför mycket om åldrandet och de problem som följer det i spåren. Ja, det talas så mycket om åldrandets olika medicinska och sociala problem att det finns en risk att man helt och hållet glömmer den gamla goda sanningen att också åldringarnas väl och ve sist och slutligen hänger på ungdomen. Det kanske beror på att den kommande åldringsgenerationen, d.v.s. dagens 50–60-åringar, är så väl representerade i olika beslutsorgan och myndigheter att de blivit blinda för andra problem.

Det är visserligen ett stort problem med alltför tidig pensionering, men det är en omätlig skam att så många ungdomar saknar möjligheter att komma in i arbetslivet ens för en kort tids sommarpraktik. Och det är rent ut sagt en nationell skandal att ungdomar kommer in på fel spår och marginaliseras. Jag tror att det finns många som tycker så. Det visas inte minst av rabaldret kring barn- och ungdomspsykiatrin.

Vi måste dessutom fråga oss om inte de flesta moderna samhällsproblemen har samma källa. Den omhuldade marknadsekonomin och därtill hörande effektiviteten som leder till andefattighet och så kallad tidsbrist. Är det måhända denna, till religiösa dimensioner upphöjda institution, som sist och slutligen också tvingar oss att prioritera och sortera knapphet i stället för att skapa välfärd ur överflödet, välfärd åt alla.

Överflödet finns ju bevisligen, vi har aldrig varit rikare än nu, läs bara i statistiken. Men alltså samtidigt: vi har aldrig haft så svårt att vårda våra gamla och sjuka, att aktivera våra unga och hjälpa och stöda vår nästa i trångmål som vi har nu — åtminstone så som det formuleras i många beslutsfattares munnar, skrifter och tal (jag är själv den första att bekänna egen skuld i sammanhanget).

Har vi låtit oss mentalt fängslas så till den milda grad i och av marknadsvimlet att vi prioriterar dyr actionfilm och tredje klassens underhållning framom en ordentlig välfärdsstat.

Nå nee …