"Kom och ta
mig långt härifrån, långt härifrån, långt härifrån..." sjunger Bransta City
Släckers. Och just så där känner jag mig också, varenda en vårvinter.
Inte så att jag skulle lida av vårdepression eller längta till sydligare
breddgrader, nej. Själv är jag övertygad om att det beror på
Eurovisionsschlagerfestivalyrseln.
Först ska man pina sig igenom de nationella försöksheaten, med en Tarja Koriseva som
tammetusan har en sämre engelska än Ahti Karjalainen, sedan ska man stå ut med
löpsedlar som än en gång låter förstå att finnarna lyckats vaska fram en sångfågel
som håller "internationell standard" (läs: som vi aldrig mera kommer att höra
om, möjligtvis med undantag av på midsommarnattens lavadans).
Som om inte detta vore nog förlorar man också tron på demokratin. I en situation
där medborgaraktiviteten vida överstiger den i de politiska valen (jämför med hysterin
i samband med Idooools-omröstningen); varför inte lägga ner hela skräpet och
återinföra Den upplysta despotin som politiskt system (kom tillbaka Urho, allting är
förlåtet).
Nåväl, vad gäller den arma Eurovisionstävlingen går det ju ändå åt pipan. Kjell
Ekholm, Mr Eurovision, skyller gärna på fusk och båg. Att de stora stygga
ex-östeuropeiska länderna håller varann om ryggen. Eller också är det stegmärket som
inte passade. Eller så är det fel på skidvallan. Eller tidtagningsuret.
Men egentligen ligger förklaringen på betydligt närmare håll, i närmaste
skolbyggnad. Jag hänvisar till den kommunala (usch, fult ord) musikskolan som i
exempelvis Sverige fört med sig alldeles enastående resultat på populärmusikens
område (i Finland föredrar vi klassiskt — de som gör det).
Per Gessle, ett inte helt oskrivet kort i musiksammanhang, missar aldrig en chans att
understryka just denna aspekt. Och med tanke på att den svenska musikexporten inbringar
över 500 miljoner euro (!) årligen kunde man väl hävda att satsningen inte gått helt
åt pipan.
Vad jag försöker säga är att det inte finns några genvägar till framgång.
Antingen satsar man på gräsrötterna eller också struntar man i det. Antingen tar man
fram en kulturmiljö där musik och show värderas (på riktigt, inte endast i form av
löpsedlar och spaltmillimetrar) eller så inte.
Nu säger förstås någon att Eurovisionen inte har ett dugg med musikaliska
färdigheter att göra. Visst, men just därför — i en situation där alla länder
kör med praktiskt taget samma skräp — blir rutinen, fingertoppskänslan, ack så
viktig. Och där går det inte att fuska.
För övrigt tycker jag att musikerna stod för kulturårets främsta finlandssvenska
bragd. Nej, det var inte Akademiska orkesterns turné i Långbortistan, inte heller
succéen i Kai Lind — förlåt, Maj Lind — pianotävlingen.
Det var dansbandsevenemanget Stjärnbandet, som TROTS det flåshurtiga puffandet i
Radio Fega, lyckades frambringa en handfull riktigt hyfsade artister samt en mindre
låtskatt som nu finns att tillgå också på skiva.
För att — för n:te gången — citera aforistikern och jazzpianisten
K-G Backholm: "hellre en hajdare i varje stuga än ett Operahus i Helsingfors".
Krister Uggeldahl
