Arbetarskyddet ombord på fartygen haltar. På land finns det i dag upplysta
arbetsgivare som satsar på arbetarskyddet och nått goda resultat. Men var håller de hus
till sjöss, frågar Jorma Luoma, mångårig arbetarskyddsfullmäktig och kock ombord på
Viking Lines M/S Amorella.
– Fartygssäkerhet satsas det nog på, det kräver de internationella reglerna.
Men inte på arbetarskyddet, säger Luoma och pekar på problem i stöd- och
rörelseorganen, tätt följda av psykiska problem, som fått ansökningarna om
invalidpensioner att starkt öka — liksom avslagen. Därtill ökar arbetstakten medan
personalen blir äldre.
Problemen lyfte Luoma fram på Sjömans-Unionens kongress i maj.
Att något är på tok visar att bland manskapet beviljades männen i snitt invalidpension
då de var 50 år 8 månader, kvinnorna vid 53 år 5 månader.
– Att jobba ombord är som att befinna sig i en konservburk. Miljön är
annorlunda, personkemin ställs ofta på sin spets. Mår man psykiskt dåligt kommer
fysiska krämpor som ett brev på posten. Klimatet är hårdare och råare ombord,
påpekar Luoma.
Dessutom frotteras personalen ständigt med andra ombord. Manskapet bor i
tvåmanshytter och folk är i princip ensamma endast på wc.
– Förmännen bör få bättre social kompetens, likaså sjukskötarna ombord så
de kan sätta fingret på problem i tid och försöka hitta en lösning. En utomstående,
arbetspsykolog eller kurator skulle vara till god hjälp. Vi ombord kan ha svårt att vara
neutrala om arbetskamraterna ryker ihop.
Samarbete om problem och mål
Luoma efterlyser ett samarbete mellan arbetstagare och arbetsgivare kring ett
målinriktat arbete för att ringa in problem och mål. Och varför inte en
centralkommitté för arbetarskyddet ombord på de sex finskflaggade fartygen.
– Sjöfarten är hård business i dag. Även om vår arbetsgivare kanske bryr sig
tycks arbetarskyddet ligga långt nere på listan. Det kunde inkluderas i
linjeorganisationen ombord. Nu samlas vi fyra gånger i året till möten som inte leder
någonvart.
Arbetstagarna borde också få reell möjlighet att påverka verksamhetsplanen för
företagshälsovården, något som lagen påbjuder.
På eget initiativ har Amorella upprättat en statistik över arbetsolyckor Ombord
handlar det oftast om lindriga olyckor, typ vrickning, halkolyckor och skärsår. De
flesta olyckor sker under fritiden i land.
Men riskerna ökar också ombord om arbetsmiljön inte blir bättre.
– Antalet arbetstagare bör dimensioneras rätt i relation till arbetsmängden.
Kanalen till VD och styrelseordförande bör fås upp så vi vet hur arbetarskyddet
prioriteras och nödiga åtgärder vidtas.
Också anställda som går på deltidspension eller invalidpension på deltid skulle
gynnas av att arbetets innehåll sågs över.
– I dag är vi alla nummer med produktionsmål, inte människor. Och arbetstakten
skärps hela tiden, säger Luoma som anser att också arbetarskyddets högsta ledning på
riksnivå borde höra väckarklockan som varnar för alltför hög belastning i
människors arbetshistoria. Och agera. Deklarationer räcker inte.
– Ge arbetarskyddsdistrikten mer resurser för övervakning innan det är för
sent. Vem ger människorna hälsan tillbaka?
INGEGERD EKSTRAND
Wasa Queen.
Festival. Fennia. Tre fartyg som blev liktydiga med samarbetsförhandlingar för Silja
Lines förra huvudförtroendeman Terttu Katila, 60.
Hårda samarbetsförhandlingar kopplade med självpåtagen 24 timmars
beredskap för Sjömans-Unionens medlemmar och medfödd samvetsgrannhet ledde till att
huvudförtroendemannen fick diagnosen "utbränd" vid årsskiftet 1999–2000.
Efter 300 dagars sjukledighet, otroliga svängar i långdansen kring sjukskrivningen
— med bl.a. krav på att hon uppvisade intyg på att hon inte utgjorde någon risk
ombord — kom Terttu Katila igen. Dock icke längre som huvudförtroendeman men till
sitt ordinarie jobb som hyttvärdinna ombord på Finnjet där hon jobbat sedan 1986.
Finnjet bytte rutt i sommar. Samma gjorde Terttu Katila. Hon är nu hyttvärdinna på
Silja Europa som kör mellan Åbo och Stockholm.
Utbrändhet som ett brev på posten
Men vi backar tillbaka till millennieskiftet och samarbetsförhandlingarna på Siljas
Vasabåtar där rederiet försökte få bort de äldre och dyrare arbetstagarna.
– Vi hade avtal om senioritet så det försöket stupade. Visstidsanställda fick
sluta, resten sköttes med förflyttningar fartygen emellan och pensionsarrangemang,
konstaterar Katila.
Det oerhört hårda klimatet och bataljerna kring personalpolitiken tog dock hårt på
huvudförtroendemannen som ensam skulle försvara Unionens medlemmar.
– Jag kände att jag inte fick det hela skött som jag ville, att ingen blev
nöjd. Till slut kunde jag inte sova, jag orkade inte kontakta ens mina vänner. Läkaren
konstaterade att jag var helt utbränd och jag fick yrkeskunnig hjälp.
Att komma igen efter utbrändheten gick förvånansvärt bra. Inget motstånd märktes
ombord. Terttu Katila menar att hennes öppenhet hjälpte henne.
– Ju mera man talar om också svåra saker, desto bättre är det för en själv.
Deltidspension erbjöd men Terttu tackade nej då hennes år till sjöss var så få.
Sjukpensionering ville hon inte heller ha då det påverkat hela pensionen framöver.
– Jag har papper på att jag är frisk, trots att ben och axlar slitits i jobbet
som hyttvärdinna. Genom simning håller jag uppe min kondition, säger Terttu Katila som
tidigare tävlat i skidning t.o.m. på FM-nivå.
Stöd förtroendemän till sjöss bättre
Terttu Katila har också jobbat på land. Som huvudförtroendeman för Metall blev hon,
liksom den övriga personalen inklusive maken, uppsagd från ett gjuteri i Träskända.
Det blev en affär för facket då företaget körde i gång på nytt efter två veckor.
Katila gick då en kurs på Kiljava, sedan jobbad hon i land tills hon 40 år gammal
valde att gå en grundkurs för sjömän.
På Finnjet var Katila först fartygsförtroendeman och sedan huvudförtroendeman för
Siljas då ca 1 500 FSU-medlemmar i tre perioder, fram till år 2001. Hon har också
suttit i både FFC:s och Sjömans-Unionens fullmäktige samt i FSU:s styrelse.
– Som huvudförtroendeman inom Metall hade jag betydligt mera stöd. Metall har
skapat sin egen organisation, lagstiftningen stöder också förtroendemännen bättre på
land än till sjöss. Dessutom utgör fartyg en helt säregen arbetsmiljö, säger hon och
påpekar att det inte ses med alltför blida ögon om en förtroendeman är alltför
aktiv. Särskilt inte en kvinna…
Katila trivs med jobbet till sjöss, även om det är slitsamt. För henne är den
sociala sidan oerhört viktig, umgänget både med passagerare och arbetskamrater.
– Andan ombord har dock tyvärr blivit sämre i takt med att fartygen blivit
större och antalet visstidsanställda ökat. Snuttjobbarna gör också vårt arbete
tyngre.
Som huvudförtroendeman till sjöss, i den slutna miljön, har Terttu Katila fått
rycka in många gånger, också då problemen hemma hopat sig för kvinnor ombord.
– Vi kvinnor bär ofta större ansvar för hemmet. Att sköta problem på distans
är inte lätt, sjökvinnor kunde gärna ha en lägre pensionsålder.
INGEGERD EKSTRAND
Genom intervjuer och olika frågeformulär utreds arbetshälsans nuläge ombord samt
behoven av utveckling. Sjömanspensionskassan har beviljat 400 000 euro för projektet.
Verksamheten ombord har däremot inte fått en enda cent.
– Viking Linje skriver i princip under målen men projektet ligger alltför långt
från sjömännens vardag. TrimMare är toppstyrt, det når inte sjömännen. Vi har
därför så smått startat ett eget projekt där vi vill nå den praktiska nivån,
berättar Viking Lines huvudförtroendeman Christer Donner.
Några aktivister på två Vikingfartyg samlar som bäst idéer för verksamheten. Det
kan handla om t.ex. livbåtsutflykter, temakvällar, idrott och förmansutbildning. I
september sammanställs ett utbildningspaket. Samarbetspartner är Sjömansservicebyrån
och Sjömanskyrkan
– Rederiet vill få igång den jordnära verksamheten ombord, men ingalunda tvinga
de fartygsanställda till aktiviteter. Den mentala biten är den viktigare, vi har redan
t.ex. konditionssalar ombord, även om också här finns utrymme för förbättringar,
understryker Donner.
