Clas-Göran Eldemark gräver intensivt i en lådan med bråte. Han saknar en komponent till en strömlös del i ett kylskåp. Hittas den går skåpet att fixa och kan för en billig slant säljas vidare åt någon behövande. Finns den felande komponenten inte plockar han kylskåpet i bitar och får reservdelar till andra trasiga kylskåp i stället.

Detta är återvinning i allra högsta grad. Hushållsmaskiner som annars skulle hamna på soptippen tas om hand av återvinningscentralen Uusiokeskus i Borgå; repareras och säljs vidare. Och inte bara hushållsmaskiner. Uusiokeskus säljer begagnade möbler och begagnat byggnadsmaterial, och utför små restaureringsarbeten i verkstaden.

Alla vinner. Omkring tjugo långtidsarbetslösa får sysselsättning, invånarna i omgivningen blir utan kostnad av med överflödiga saker, andra kan förmånligt komma över begagnade varor och naturen skonas från belastande avfall — till och med antikhandlarna som allt emellanåt tittar in gör sina fynd.

Återvinningscentralen drivs av en förening, Pro-Uusiokeskus, i nära samarbete med de arbetslösas förening i Borgå. Verksamheten stöds av TE-centralen, staden och FPA. Med inkomsterna av försäljningen och samhällsstödet får man det hela att gå runt.

– Det är kärvt men det går, konstaterar Raine Peitsoma som är verksamhetsledare.

Han har lett centralen i två år och lyckats få verksamheten i balans efter några år av underskott.

– Idag är vi skuldfria, påpekar han, inte utan stolthet.

Skapande förmåga

I verkstaden doftar det terpentin och bandsågen surrar. Tre män är som bäst sysselsatta med träarbeten medan två ser över inkomna hushållsmaskiner och hemelektronik. Arbetsledaren Kari Virtanen berättar att man för tillfället har några beställningar på restaureringsarbeten. En fastighet har hämtat en sats fönsterbågar som skrapas, putsat och målas om. Mycket förmånligare än att köpa nya och slänga bort de gamla.

Hannu Katjo målar för brinnkära livet.

– Mycket bättre är det här än att dra runt på stan, konstaterar han lakoniskt.

Vid bandsågen står Unto Oinonen och sågar till nya sitsar till stolar som en dam lämnat in för reparation. Han har varit snickare vid ramlistfabriken i Borgå men blev arbetslös när den lades ner. Nu är han i pensionsslussen.

– Helst skulle jag ha ett riktigt jobb, men bättre så här än ingenting. Det vi gör här är det ändå nån nytta med, säger han, och antyder samtidigt att det finns sysselsättningsjobb där det är si som så med nyttan.

Vilka arbeten man kan ta emot beror helt på den arbetskraft man har. För tillfället är det några sysselsatta som kan träarbeten och då kan man i liten skala åta sig sådana arbeten. Mestadels handlar det ändå om att man tar emot, sorterar och putsar upp avlagt byggnadsmaterial och säljer det vidare. Sådant som inte går att använda till annat sågar man upp och säljer som brännved.

Kari kom in i återvinningsbranschen efter att ha arbetat som kock i tjugo år.

– Mycket mer inspirerande är det här än att stå i ett stort restaurangkök. Där var arbetet rent fabriksmässigt, här har man användning för sin skapande förmåga, hävdar han.

Ordning på livet

I försäljningshallen domineras utbudet av möbler.

– Möblerna går bäst åt, säger Hilkka Uotinen, en av försäljarna. Hon är redan andra året på Uusiokeskus, anställd med sysselsättningsstöd. Hon hoppas att det skall vara möjligt för henne att fortsätta. För här har hon fått ordning på sitt liv.

– Vi erbjuder ett bra alternativ för många som med små resurser skapar sitt första hem.

Här finns möbler, husgeråd, hemelektronik, hushållsmaskiner och mycket annat man behöver. Kläder har man medvetet uteslutit från sortimentet. De cirkulerar inte och det finns så många lopptorg som saluför kläder, påpekar Raine Peitsoma.

Det är viktigt att varorna hålls i omlopp. Folks intresse försvinner om utbudet inte varierar. Inströmningen av varor ökar. Och för att kunna ta emot måste man sälja i motsvarande grad.

– Det märks att soptipparna höjt taxorna. Folk hämtar hellre användbart gods hit än för det till soptippen där de måste betala för att bli av med det.

Återvinningen är något av en livsstil för många, har Hilkka Uotinen noterat. De återkommer och gör sina fynd. Den vanligaste kunden är medelålders, men också många unga har anammat återvinningen som livsstil.

Något av en livsstil kan det också vara att arbeta på Uusiokeskus. Clas-Göran Eldemark trivs med jobbet för att det är så fritt.

– Jag är inte så värst sällskaplig av mej så det stör mej inte att jag inte kan finska och inte kan prata dess mer med arbetskamraterna.

– Här finns inget stämpelur och jag får hålla på och arbeta med en apparat tills jag får igång den. Ingen räknar timmarna.

HANS JERN