En vanlig torsdagskväll. Jag sitter med några unga kvinnor och dryftar världens gång. Vi kommer in på konsumtion och slöseri. En del av sällskapet är studerande, andra söker ännu studieplats. Pengar har ingen. Arbete bjuds bara då och då. T.o.m. sommarjobb är svårt att få.

Arbetsmarknadsstöd och studiestöd utgör de huvudsakliga inkomstkällorna för närvarande. När hyran är betald återstår drygt hundra euro att leva på i månaden. Det är matutgifterna man får lov att skära i.

Flickorna säger att de har hittat helt ätbar mat i soplådor.

Vi besluter oss för ett test.

En vanlig torsdagskväll, efter halv tio. Drygt en halv timme efter att butikerna har stängt för dagen.

Vi känner till en säker plats som ofta ger utdelning. Så också nu. Kärlen för bioavfall har just fyllts med lådvis med frukt, grönsaker, potatis, apelsiner, citroner.

Vi finner särskilt stora mängder aprikos i plastkorgar. Ett övermått av helt duglig föda. Det enda vi undrar över är vad plastkorgarna gör i lådan för bioavfall.

Historien slutar inte här. Det finns flingor, semlor, kex, surskorpor. Fling- och kexlådorna är lite skruttiga i hörnet, annars är det svårt att finna något fel på dem. T.o.m. potatisen blir föråldrad först om en vecka enligt datumstämpeln.

Det blir läcker mat att paprika, morot, zucchini och andra grönsaker. Flickorna funderar om de ska baka paj av aprikoserna eller äta dem som sådana. En del av dem lägger de undan för att dela ut på ett torgevenemang där man motsätter sig skrytkonsumtion och dryftar stadsbilden. Vid evenemanget ifrågasätts att shoppandet är det enda nöje staden bjuder på.

Några gånger per år arrangeras evenemang där man gratis delar ut mat som man har fyndat i soplådorna.

– I allmänhet är det särskilt gott om bröd. Vi finner ibland påsvis med produkter där det står "gräddade här idag".

För torgevenemangen samlar de aktiva också ihop andra saker. I möbelaffärernas soplådor kan man hitta utställningssoffor och testmadrasser.

– I synnerhet äldre människor förhåller sig positiva till att vi flaggar mot skrytkonsumtionen. Varför gör man så här när det finns så många behövande: fattiga och sådana som lever i knapphet.

Det här skvallrar ju också de långa brödköerna om. Förutom unga personer ägnar sig både invandrare och pensionärer åt sopdykning när pengarna är på upphällningen. Det är inte enbart alkisar som rotar i sopor. Det är också ett uttalat ställningstagande mot slöseriet.

– Man kan ju förstå att färskvaror inte hjälper de svältande i u-länderna, inte kan man sända vare sig bröd eller grönsaker till dem. Men är det så att affärerna beställer in för mycket varor för säkerhets skull och rutinmässigt tömmer hyllorna för att ge plats åt morgondagens nya varor!

Dykarna inser proportionerna i det de gör men menar att det är i de små handlingarna förändringen ska bli till.

– Om man har en åsikt måste man handla enligt sina egna ideal. Vi har nog träffat sådana som förfärar sig över vårt rotande och skrattande frågar om vi har återgått till samlarekonomin. De flesta förstår att det är liktydigt med att slänga pengarna på tippen att kassera användbart material.

– Kanske vi också har blivit alltför hygienfixerade i vårt samhälle. Det är klart att produkter som vi dyker upp ur soplådorna ska tvättas väl och händerna måste man tvätta, men nog kan var och en dofta, smaka och se vad som är gångbart och vad som inte är det. Vi förstår också att affärerna pga. hygienbestämmelser inte kan dela ut varorna direkt. Och att försäljningen skulle minska om man delade ut mat gratis.

Vi fortsätter vår färd till ett par andra affärers bakgårdar. Den här gången nappar det dåligt. Flera butiker har lagt sina sopkärl bakom lås och bom.