Ett av de rarare är de grå österbottniska ladorna, sega skönheter som ständigt har försvunnit i minst ett halvsekel, åtminstone i sommarmedierna. Det är bara i verkligheten de står kvar. Nya, som byggs, till och med av nya stockar, är sannolikt synvillor.

Nästan lika utdöende som ladorna är träbåtarna, de där som numera återskapas i en takt, som hotar ge plastbaljorna antikvitetsvärde.

Slåtter med lie är en konst, som man ständigt måste påminna oss om att vi inte längre kan, så att vi inte glömmer det.

Varje år ges lektioner i hur man bör slå så att blåklocka, prästkrage och kattfot får en chans. Gammaldags slåtterdagar är så populära att det alltid finns tillräckligt med entusiastiskt arbetsfolk och för det mesta även någon, som stryker svett ur pannan, minns drickat och tappert upprepar att den här generationen nog ändå är den sista.

År efter år efter år.

Det här utdöende konsthantverket har nu omhuldats så länge att det vuxit upp en ny slåttergeneration. Solskenssagan handlar om en kvinna och en man, som inte bara träffades på ett slåtterkonstläger, utan också, efter att gemensamt ha greppat gammaldags orv, lät viga sig intill snesarna på en nyslagen äng och sen — ja, sen gick det väl som det gått i gamla filmer här i landet alltsedan Regina Linnanheimos dagar.

Störa hö för hand är numera så pass utdöende att det sedan länge årligen arrangeras finländska mästerskap i konsten. Det handlar om att så snabbt som möjligt få nyslaget störat utan att mer än på sin höjd ett kilo blir kvar på marken. De tävlande får tre störar var, valet av högaffel är fritt. Två-, tre- och fyrtinnade finns.

Tävlingen, som hålls i Ylihärmä, väcker så stort intresse att man inrättat en ny tävlingsklass, en för män över 60. Utan groll går det dock inte. Många oldbojsar slåttade redan i koltåldern och är möjligen att betrakta som proffs. Å andra sidan lär ungt folk träna mer eller mindre i smyg på strandängar och utmarker. Tävlingsdomarna, som trodde att det enda viktiga i tävlingen var att höet hamnar på stören, grubblar på problemet: pluspoäng eller minus för koltårsslåtter eller utmarksträning?

Stilpoäng ges inte och glädjen är obetalbar. Slitet som förr — svettigt och stickigt — varade från soluppgång till solnedgång har förvandlats till avkoppling, motion och lek.

Det verkar som om effektivaste sättet att hålla slåtterhantverket vid liv — och landskapen öppna — är att ofta, kraftfullt och med gott humör upprepa att konsten håller på att dö ut.

En ny variant av regionpolitik?

Det kan man fundera på när man traskar till sommartorget för att inhandla en kapp av sommarens nya knölar. Det är bara där knölarna numera fås kappvis, om man inte räknar med Alexander Slottes muntra "Pensarn" för vilken det sedan ett sekel tillbaka uppmäts två kappar potäter.

Var finns visan om tjoget, som får allt svårare att hävda sig på äggmarknaden bland sexpack, dubbelt och maxi?

Sommaren är lång och rik och full av festivaler. I år förväntas vi klara av minst sjuttio. En av de populärare är Tangofestivalen i Seinäjoki/Östermyra dit man numera kan resa för att uppleva Tangofritt. Självklart: var kan man mera fulländat njuta av att slippa tango än på Tangofestivalens Tangofritt?

Nästa steg blir festivalen där man inte behöver göra någonting alls, varken kånka kärring, kasta hästskor eller stövlar, bada bastu, locka kossor, traktordra eller stångstörta, meja, spika pärtor, sjunga gamla folkvisor, äta klimpsoppa eller fleschisveito.

Tillsvidare råder osäkerhet bara om huruvida biljetterna skall kosta mer eller mindre än tre fastedagar utan mat i absolut tystnad.

Det är läkande livfullt med sommar.