Krister Uggeldahl

Vid behov kan man också sätta sig själv i blöt. Inte nödvändigtvis i syfte att lyfta fram sitt eget förträffliga jag utan för att få lite färg på bygget.

Nyhetsjournalistiken ställer förstås helt andra krav på rapporteringen. In i bilden kommer begrepp som objektivitet. Man ska syna sina källor i sömmarna osv. FNB-rapporteringen är väl det bästa exemplet på detta; de har rätt även när de har fel (och hävdar att det är nånting kufiskt med de blåvita skidåkarnas frukostflingor).

Det hindrar inte journalistiken från att vara bäst — och mest engagerande — när råddaktörerna vågar bjuda på sig själv. När de försöker hitta en personlig vinkling och låter bli att gömma sig bakom torra pressmeddelanden.

Osökt går tankarna till Nils Torvalds, Rundradions outtrötteliga USA-korrespondent. Han har en unik förmåga att hitta de intressanta infallsvinklarna samt ett tilltal som gör att man gärna stannar upp. Inte sällan är det till och med sånt som fastnar.

Själv har jag t ex svårt att skaka av mig Torvalds 9/11-rapportering. Jag vet inte hur många nyhetsinslag jag betade av under de ödesdigra dygnen, men det som lever kvar är när Torvalds röst stockar sig mitt i telefonrapporten.

Jag minns inte längre vad han sade, men rösten avslöjade allting. Och plötsligt fattade jag, på andra sidan Atlanten, innebörden av det skedda. Det här var inte en tragedi bland andra, amerikanernas beskärda del av fanskapskakan, nej. För m-ä-n-n-i-s-k-o-r-n-a i New York, de som förlorat sina nära och kära, var det en tragedi utan like. Bottenlös sorg.

På tal om utrikeskorrar med mersmak har jag på sistone fastnat för Jonas Jungar, vår man i Bryssel. Se här en som lyckats med det till synes omöjliga: att skapa någon form av ordning och reda i EU-byråkratin.

Att den gode Jungar inte sällan tar ironin och de välsvarvade "bilderna" till hjälp stör knappast. Jungar om den haltande europeiska enighetskänslan: "Så länge EU inte har ett eget fotbollslag som vi kan identifiera oss med förblir vi trogna våra fosterländer". Det ni, fotbollsfånar.

Erkki Toivanen, Kungen på berget, för sin del lyckades med sin blotta personlighet och utstyrsel förmedla en bild av det "europeiska". Läs: det är OK att vara välklädd, lite grann sofistikerad och dricka rödvin till maten. Det var då det.

Så har vi ju Kvinnan från slätterna: Ann-Sophie Sandström, även känd som Radio Vegas Nykarleby-utpost. Ingen kan som hon ta människor, få dem att öppna sig och framstå som berättare av rang.

Eller också bor alla de spännande typerna i Österbotten. Vete fan. Lite skumt låter det ju.

Vad gäller tidningspressen går mina sympatier till Hbl-yrvädret Anna-Lena Laurén. Vad jäntan än tar sig till finns hjärtat, det personliga engagemanget där. Stor i käften är hon också. Och hon tar inget skit. Ett hurra för de tänkande kännande rösterna!