EU:s senaste utvidgning var den sjätte i turen om man också räknar in utvidgningen av Tyskland efter Berlinmurens fall. Något större jubel förorsakade detta inte den första maj, vare sig i de gamla eller de nya medlemsländerna.

I många av de äldre EU-länderna (Finland, Sverige eller Österrike kan väl inte kallas gamla medlemsländer) har medborgarna i gemen haft och har svårt att uppskatta utvidgningen. Man är rädd för att "vi" måste betala för "dem"; att de nya, fattiga medlemsländerna ska "kosta". Man fruktar för ökad kriminalitet och okontrollerbar invandring eller problem på arbetsmarknaden.

Fördelarna med utvidgningen, för ekonomi och sysselsättning i hela EU, för freden och demokratin och rättssamhället, tycks väga lätt jämfört med jordbruksstöd till egna rika bönder.

I valet till EU-parlamentet syntes likgiltigheten klart som ett skrämmande lågt valdeltagande. Och inte bara i de "äldre" medlemsländerna utan även i de nya. Medborgarna upplever att de blivit svikna i sina förhoppningar. I stället för fri rörlighet för medborgarna – inte oviktigt i länder där fri rörlighet var en omöjlighet i 50 år men ofrivillig rörlighet desto vanligare – blir begränsningarna kvar.

Valresultatet och medborgarnas förväntningar på europaparlamentarikerna visade även de på ett nästan totalt ointresset för gemensamma frågor överallt i EU. Man tar ställning till nationella regeringars popularitet och slår vakt om nationella särintressen. Inget "en för alla och alla för en", precis.

Men det är kanske inte så underligt – politikerna har förvisso visat vägen. I medlemsförhandlingarna behandlades kandidatländerna som B-stater som fick vara nöjda om de fick komma med, men inte kunde kräva samma rättigheter som dåvarande medlemsstater. Attityden har klart kommit fram även i uttalanden av "ledande europeiska statsmän", typ Frankrikes president, som menar att de nya medlemsstaterna och deras myndigheter och politiker inte förstår hur EU fungerar. Kort sagt: Håll käft tills ni vet!

De femton tidigare medlemsländerna och deras ledande politiker har förvisso klart visat hur man fungerar i EU. Inför utvidgningen konstaterades det rätt enhälligt, att regler som skapats för 6 medlemmar inte kan fungera då man är 25. Men först efter två regeringskonferenser har man lyckats skapa en "konstitution" som antas kunna fungera. Nästan ingen arbetade för det gemensamma bästa, utan alla koncentrerade sig på att försvara nationella särintressen. Även "klassens primus", Finland.

Efter all denna svartmålning av EU:s medlemsstater och politiker må det dock konstateras att EU-projektet går framåt i allt väsentligt. 6 länder startade det, nu är 25 europeiska stater frivilligt med och fler följer efter; Bulgarien, Rumänien, Kroatien. Turkiet vill med. Albanien, Makedonien, Serbien, Bosnien-Hercegovina, Moldavien och eventuellt Ukraina torde söka medlemskap. Schweiz, Island och Norge (för tredje gången) inte att förglömma. Kanske även Vitryssland och någon dag Ryssland, men det är en annan fråga.