Efter en sedvanligt tillkrånglad avtalsrörelse kunde en inkomstpolitiska helhetslösning nås även denna gång. Att vägen fram till ett avtal är svårforcerad och kantad av överraskningar är inget unikt. Det har redan blivit mer regel än undantag i finländsk arbetsmarknadspolitik. Här utdelas inga stilpoäng — blott slutresultatet räknas, brukar man framhålla.

Unik är uppgörelsen ändå såtillvida att avtalsperioden nu är rekordlång, två och ett halvt år, och att detta är det tredje centrala avtalet i följd. Det har inte skett tidigare. Senast vi hade en avtalsrörelse på förbundsnivå var år 2000. När det nu slutna avtalet löpt till ända har det gått sju och ett halvt år sedan branscherna ingick kollektivavtal utan stöd av en central uppgörelse.

" Ett avtal innehåller
alltid framgångar och besvikelser.
Annars blir det inget avtal."

Detta om något är väl ett uttryck för stabiliteten i finländsk arbetsmarknadspolitik. Avtalsvägen säkras arbetsfreden på ett sätt som inga sanktioner eller lagar någonsin kan. Industrins konkurrenskraft tryggas, åtminstone vad på lönekostnadsutvecklingen ankommer, på den toppnivå den redan intagit. Näringslivet serveras på en bricka alla tänkbara förutsättningar för investeringar och långsiktiga satsningar i hemlandet.

Ett avtal innehåller alltid framgångar och besvikelser. Annars blir det inget avtal. På förhandlarnas vinstkonto kan bevarandet av den solidariska löneprofilen första året räknas. Andra årets procentuella förhöjningar kombinerade med en jämställdhetspott klarar med nöd och näppe nivån för det godtagbara. Inriktningen är oroväckande med tanke på framtiden.

Omställningsskyddet är totalt sett en framgång. Här uppnåddes av två målsättningar den ena. Idén att höja företagens uppsägningströskel genom att påföra företagen en direkt kostnad för uppsägningar visade sig inte genomförbar i detta skede. Arbetsgivarna valde att kollektivt ta den lilla kostnad reformen medför.

Däremot lyckades man i föresatsen att åt uppsagda bygga en bro till ny anställningsmöjlighet — kanske kan man kalla den en hängbro. Att detta brobygge startar möjligast nära uppsägningen, redan under själva uppsägningstiden, kan visa sig vara speciellt värdefullt. Den känsla av uppgivenhet som lätt drabbar en arbetslös kan förhoppningsvis motverkas när åtgärder sätts in i ett tidigt skede. Mycket kommer här an på arbetskraftsmyndigheternas innovationsförmåga. Särskilt i regioner med hög arbetslöshet är det nödvändigt att höja ambitionsnivån.

Med kraven på ökat beställaransvar och rätt till grupptalan stötte fackets förhandlare denna gång på övermäktigt motstånd. Frågorna är dock inte avförda från dagordningen.

Samhället blev således inte färdigt i denna avtalsrörelse heller — men några steg i rätt riktning blev tagna.

HANS JERN