Laiti, som är samisk konsthantverkare och lektor för Sameområdets utbildningscentral, upplever ingenting speciellt med polarmörkret. Det kommer och går som det alltid har gjort.

Laiti har aldrig upplevt att årstiderna på något sätt hade rubbat hans sömnrytm eller aptit. Han är född här, och längtar inte bort. I hans barndom var det bara oljelampan som gav extra ljus, men han minns inte att han någonsin skulle ha varit rädd för mörkret. Han dekorerar gärna ett julträd på sin gård, men gatubelysningen förtar dess stämning.

Inte ens det fina, blå månljuset kommer till sin rätt i byn. Det är svårt att glädjas över ljuset när det finns överallt.

I norra Lappland har man inte varit bekant med julgubben någon längre tid. Det var först i folkskolan i Outakoski som Laiti hörde talas om julgubben och tomtarna.

– Jag kunde inte ens alltid åka hem från skolan till jularna eftersom det var 75 kilometer dit, utan någon vägförbindelse, säger Ilmari Laiti och minns sin barndoms jular i skolans internat invid Tana älv.

Polarmörkret är en tid för studier. Laiti förkovrar sig genom att denna vinter lära sig enaresamiska. Tidigare år har han gått kvällskurser för att lära sig hur man tillverkar traditionsföremål som t.ex. smörask och täljkniv.

– Jag njuter av att kunna främja användningen av det samiska språket. Under polarmörkret finns det tid för att översätta litteratur. Jag har t.ex. översatt min makas, Aune Kuuvas dikter, sånger och sagor, berättar Ilmari Laiti.

Som i en säck

Projektsekreterare Maritta Rönkkä upplevde Lapplands vintermörker första gången förra vintern. För denna kvinna, vars arbete har fört henne från Pielavesi via Vesanto, Jämsänkoski till Joensuu och ännu vidare från Kolari till Ivalo, blev mörkret ett problem.

– Redan i november började jag känna det som om jag befann mig i en säck. Jag orkade utföra mitt jobb, men väl hemma sinade orken totalt. Jag bara väntade på att någon skulle sticka hål i säcken, berättar Rönkkä.

Hon är magister i jord- och skogsbruksvetenskaper men leder nu i Ivalo ett Kerttu-projekt som handlar om att dra nytta av örter, bär och svamp.

När Rönkkä är hemma hos sig läser hon mycket. Om det är stressigt på jobb läser hon lätt prosa men om arbetet tar mindre på krafterna koncentrerar hon sig på faktalitteratur. En gång i veckan deltar hon i en litteraturcirkel och så är hon med i yoga.

– Visst njuter jag av norrskenet och det blå polarljuset om dagarna är fint, men när jag är trött orkar jag inte glädjas över dem. Ända till julen gick allting väl, tack vare julljus och förberedelser, men efter det kunde jag inte annat än bara vänta på solen.

Maritta Rönkkä kommer inte heller i vinter att försöka ty sig till några depressionspiller, men däremot ska hon låna en ljuslampa av en bekant. Hon försöker anpassa sig till polarmörkret genom att sänka takten för hon tror inte att det leder till något gott att försöka bekämpa kroppens egen klocka.

– Kanske vore det bra att ta in på ett badhotell och riktigt skämma bort sig själv ett tag eller söka upp solen i södern, kort efter julen. Det skulle ge styrka att hålla ut tills mörkerperioden är över. Jag ska besöka alla julkonserter och andra evenemang som ordnas i Ivalo. Det är synd att det är hela 600 kilometer till närmaste teater, i Rovaniemi, säger Rönkkä.

Solens uppgång över Ivalo ådal i slutet av januari är varje år en viktig händelse för ortsborna. Den typiska frågan vänner emellan lyder: Nå, har du sett solen än?

Maritta Rönkkä tänder stearinljus och håller lamporna tända under polarmörkret. Hon sover gott och tungt hela åtta timmar per natt.

– Då solen visade sig första gången efter mörkret förra vintern var det som om någon hade stuckit hål i den säck jag hade levt i ett par månader. Det kändes som om jag hade vaknat ur en dröm. Lappland är en fantastisk plats men mörkertröttheten är så svår att jag nog planerar att söka mig till södra Finland.

Starka årstider är en gåva

Marja Heikinheimo renoverar tillsammans med maken Mikko sitt gamla hus i Ivalo centrum. De inreder ett par vindsrum för besöken från barnen och deras familjer. Kaamos är en bra tid att ägna åt inomhusrenovering.

– Jag tycker om inredning och handarbete under den mörka tiden. Jag väver som bäst linnegardiner på en vävstol som jag har ärvt. Linne passar bra ihop med gamla möbler, menar Heikinheimo där hon sitter invid hemmets glödheta täljstensugn.

Polarmörkret lockar en att tända facklor utomhus och ljus och att elda i ugn och brasa.

Marja Heikinheimo har bott i Ivalo i hela sitt liv. Hon arbetar som byråchef vid Enare kommuns energibolag, Inergia. Den brådaste tiden börjar i oktober och fortgår till slutet av januari.

Marja Heikinheimo fyller om höstarna sin frys med bär och svamp, fisk, ren och älg. Hon tror att det är vitaminerna från dessa lappländska delikatesser som håller förkylningarna på avstånd, de som annars drabbar lätt under den mörka tiden.

– Grannarna och vi brukar bjuda varandra på mat. Kaamos är tiden då man kan laga god mat ordentligt och avnjuta den i goda vänners lag.

Ombyte får paret av resorna till barnen, som bor i södra Finland.

Så fort marken täcks av ett bra lager snö tar Heikinheimos fram sina breda skogsskidor och börjar planera snövandring till ödemarken. I januari anpassar de sina dagsetapper efter ljuset och övernattar i ödestugor. Under de tider då solen igen tittar fram är färgspelet på himlen och mot snön minst lika vackert som höstens lövbrand, ruskan.

Heikinheimo medger att hon äter mer choklad under vintermörkret än annars, men någon depression eller extra trötthet vet hon inte av. Hon tror att de som är födda här har en inbyggd förmåga att anpassa sig till de extrema växlingarna mellan ljus och mörker. För dem som så att säga har kommit med postbussen kan mörkerperioden ibland skapa depressionssymptom. Många av dem som har flyttat till norra Lappland i vuxen ålder söker sig därför till sydligare breddgrader när de går i pension. Därför finns det få åldringar i Enare kommun, i förhållande till befolkningsmängden.

– Jag tycker det är viktigt att alltid vara på väg mot något nytt och inspirerande. Också i mitt jobb strävar jag till förnyelse, som att lära mig adb bättre. Här hemma planerar jag nya inredningsdetaljer. När jag lagar mat letar jag efter rätter som jag aldrig har lagat till förut. Också när vi snövandrar söker vi oss till allt mer okända obygder, berättar Marja Heikinheimo när hon räknar upp sina energikällor för vintermörkret.

För Marja Heikinheimo är polarnatten en tid av aktivitet. Hon handarbetar och tillreder maträtter av egna råvaror.

Lagen stadgar särskilt om arbetsformer och arbeten där nattarbete är tillåtet.

Nattarbete är tillåtet i periodarbete och skiftarbete, men i tvåskiftsarbete bara t.o.m. klockan 01.

Särskilt nämnda nattarbeten är bl.a. gaturenhållning och flygplatsunderhåll, torvtäkt och virkestorkning. I bagerierna kan man låta utföra arbete mellan klockan 05 och 06, utan särskilt medgivande av arbetstagaren.

Mörkertröttheten är så svår att Maritta Rönkkä planerar att söka sig till södra Finland.