Spår av människans hand i Starajamanga är den konstfullt snidade kyrkan med sina lökkupoler högt ovanom byn och tjugotalet grånande hus med åstak, som på ryskt vis skyddade människor och djur.

November månads solnedgång lyser purpurröd över byn ett litet ögonblick. Klarare lyser snart glöden från den lägereld byns män tänder. Vinterdagens kortvariga dagsljus måste utnyttjas klokt och de mest brådskande göromålen utföras i lag ända tills det djupaste mörker råder.

Richard Geresh, 44, kallar sig företagare och har sammankallat alla byns män till tillbyggnaden av sitt hus.

Byns invånarskara glesnar dag för dag: nu är bara sju av byns hus fast bebodda.

Landsvägen från huvudstaden Petroskoj västerut, som korsar Starajamanga, leder bara bort.

Husmor i Geresh hushåll, Marina Karhu, 41, är född och uppvuxen i Starajamanga. Hennes far var ingermanländare och Marina harmas över att man inte talade finska hemma. Visserligen talade ingen annan i byn det heller, och därför lärde sig ingen finska.

Det känns tungt att se livet tyna bort i byn. Förr i tiden var familjerna stora och Marina Karhu hade lekkamrater i nästan alla hus. Livet var på alla sätt mycket tryggt, byborna arbetade i den stora sovhosen, som producerade köttboskap.

Sovjetunionens fall och de stora förändringar som följde ledde till att den ryska och karelska landsbygden förlorade största delen av sina arbetsplatser.

Karhu arbetade i sovhosens butik, efter att ha gått i branschens yrkesskola i Petroskoj 60 kilometer därifrån. För fyra år sedan tvingades butiken slå igen sina dörrar och Starajamanga förlorade därmed sina sista arbetsplatser.

Kvällsaftonens frid

Familjen Geresh-Karhu försörjer sig för närvarande som "företagare".

De livnär sig på fyra kor, och för dagligen mjölken till Prääzhä, en by med 5000 invånare som ligger 12 kilometer därifrån. Mjölken säljs inte till någon butik utan till de kunder som ingår i ett nätverk. Enligt samma mönster säljer familjen sommarens skördar av potatis och bär men vardera gav dålig skörd förra sommaren på grund av det dåliga vädret.

Karhu säger att hon fruktar sommaren för den är så arbetsam. Ibland drabbas hon av lust att lämna byn. Under Sovjettiden reste hon "utomlands", till Lettland, Estland, Moldavien och Ungern. I Prääzhä och t.o.m. Petroskoj ibland sköter hon sina ärenden.

Men helt och hållet vill Karhu ändå inte lämna Starajamanga. Hon tröttnar aldrig på att betrakta den omgivande naturen, fjärden, den strida åkröken. Här är hon hemma, här är hon lycklig.

– Jag har en bra man och sonen Raimond, som är tio.

Vintern är en fridfull tid, mörkret gör att det inte finns så mycket att göra. Huset har elektricitet och ved högg man tillräckligt av på sommaren.

Karhu berättar att hon nu hinner titta på teve, dricka te och småprata med grannarna, ja, t.o.m. handarbeta. Den övriga tiden fördrivs med normala vardagsbestyr: hon sköter djuren, lagar mat, städar och tar hand om hemmet.

Som motvikt mot de bråda tiderna är det viktigt att få slå sig till ro. Då är det skönt att mörkret faller redan tidigt om vintern.

– Runtomkring en ska det vara stilla och i familjen ska det råda frid. Det är det allra viktigaste, säger Marina Karhu.

Text och bild: HILKKA JUKARAINEN
STARAJAMANGA/KARELEN
Översättning: ASTRID NIKULA