I Vasatrakten klassas CD-skivor som grovt, liksom dammsugarpåsar, hår, kondomer, glödlampor, metallpapperet som kaffe förpackas i, och strumpbyxor. Det står i områdets sorteringsbroschyr.

Knappa timmen norrut, i Nykarlebynejden, meddelar fyndigt tvåspråkiga roskposten, RoskaPosti att intet grovt finns i glödlampor, som förr lekte glas och numera spelar metall.

Någorlunda enighet har nåtts om plastflaskorna, som blir kvar, när håret är tvättat och ketchupen slut.

Styrox är besvärligare. Förekommer det gnissliga materialet i matförpackningar är det köksavfall, finns det i presentasken där ny el-visp förpackats är det grovavfall eller deponi och bör bäras till återvinningsstation, liksom uttorkat nagellack, lysrör, utslitna brödrostar och trasiga skor. Deponi är modeord i skräphanteringen. Så heter lådan, som slukar det ingen annan sväljer — en nutida hushållsgris.

Papper är mångsidigt. Bruna kuvert är inte papper och skall därför inte till pappersinsamling utan till pappinsamling. Det beror på fibrernas olika återanvändningsfaktor, säger avfallsöversten i Nykarleby. Hans kollega i Vasatrakten, menar att det produceras så lite privat brunpappersavfall, att man får strunta i det där med vitt och brunt, papper och papp.

Det kallas tillmötesgående men är upprörande. Översitteri, säger somliga: de ser ner på oss, inbillar sig att vi inte kan sortera, att vi vore mindre läraktiga än grannarna norröver.

Regler man får strunta i är både onödiga och fåniga. Sånt får en bara att jönsa om vad man borde göra med små glasflaskor med metallring runt halsen till minne av skruvkorken? De tu bör efter ett långt liv tillsammans separeras inför slutet i Nykarlebynejden. I Vasa får metallring halsa glasflaska ända bort i intigheten.

Hur är det med plastringar?

Tankarna surrar medan man filosoferar över begagnade tepåsen. Enligt roskkonstens regler borde pappershöljet och lappen, som man håller i när man skall brygga, bäras till Returpapperslådan, metallbiten, som fäster papperslapp vid påstråd, till Grovavfall i Vasa, Returmetall i Nykarleby och själva använda tepåsen i svart platspåse om den fortfarande är fuktig. Har den hunnit torka går den som brännbart i vit påse.

Skräp är spännande.

I bristtider finns det inte.

Nu finns det. Man kan till och med doktorera på det. Henry Nygård har nyligen gjort det. "Bara ett ringa obehag? Avfall och renhållning i de finländska städernas profylaktiska strategier 1830-1930" heter hans avhandling, en — om uttrycket tillåts — skitbra bok om vår inställning till det där som blir över, allt från uttjänta tofflor, spruckna krus, gamla datorer och kaffesump till trasiga älsklingströjor och julklappspapper. Hett stoff nu när debatten går om vem som på vilken plats och till vilket pris skall få förädla vilka sopor till värme.

Vackrast tänkt handlar det om traströjans möjlighet att få värma en också när man inte längre täcks bära den.