Sedan min senaste kolumn om Kinasyndromet har ny statistik publicerats. Alltfort är de direkta utländska investeringarna från Finland primärt riktade till andra industriländer, endast en knapp procent till respektive Estland och Kina. Men mätt med antalet anställda är Kina redan det fjärde viktigaste landet, efter Sverige, USA och Tyskland.

Men "Kinasyndromet" har andra, indirekta effekter.

Då de anställda på Volkswagen i Tyskland mot en jobbgaranti accepterade en arbetstidsförlängning, från 35 till ca 37 timmar per vecka, krävde fabriksledningen på VW- fabriken i Mexiko omedelbart att arbetstiden skulle ökas från 48 till ca 60 timmar per vecka, utan lönekompensation. I Bangladesh vill man förbjuda facket och sänka eller avskaffa minimilönerna "för att möta den kinesiska konkurrensen".

Förut brukade arbetsgivarna, även i Finland, säga att den internationella konkurrensen förutsätter än ditt, än datt. Sen blev det populärt att påstå att EU förutsätter att man frångår de centrala avtalen och den solidariska lönepolitiken, sen att EMU, den gemensamma valutan, förutsätter detsamma.

Inget stämde i arbetsgivarsidans propaganda. EU-medlemskapet och euron innebar tvärtom att behovet av konsensus och samarbete på arbetsmarknaden blev än viktigare.

Det samma torde långt även gälla "hotbilden" Kina. Vi behöver mera samarbete, inte mindre, för att klara oss i en allt mer globaliserad värld. Vi ska inte riva ned utan bygga upp!