Socialismen lever och mår bra, det är kollektivet som gäller. Ja, det kunde man ju tro när man kastar ett öga på den finlandssvenska teaterdebatten som rasat på Husis insändarspalt. Frågeställningen kunde kanske sammanfattas på följande sätt: behövs det stjärnor på den finlandssvenska teaterscenen? Är det stjärnorna eller ensemblen/kollektivet som ger teatern dess lyskraft?

Där en Paul Olin från Wasa Teater konstaterat att det ena inte behöver utesluta det andra har stjärnkritikerna med Dick Idman i spetsen framställt stjärnstuket som ett fanstyg utan like. Och så här resonerar Maria-Johanna Lundström, sista årets teaterstuderande: "Om det till min yrkebild hör att förlöjliga eller förnedra mig själv genom att vika ut mig i media så går det stick i stäv med min utbildning, min yrkesstolthet och inte minst min moral".

Det är lätt att förstå Lundströms oro, detta i ett tidevarv när celebritetstänkandet spritt sig till alla möjliga områden. Snart kan man tammetusan inte komma över en rörmokare som inte är känd från teve eller skrivit en bok ("Fem smutsiga små fingrar i den grå ekonomins tjänst" kunde den heta).

Ändå har jag svårt med teaterfolkets sätt att avfärda stjärnglansen, speciellt som det finns en tendens att helt sorglöst dra likhetstecken mellan "kändis" och "stjärna". Skulle det vara min uppgift att vika ut mig för att vara en vinstbringande kassamagnet? undrar Maria-Johanna. Nej, usch och fy. Konstnärer ska givetvis inte, med undantag för sitt arbete på scenen, bidra till att marknadsföra teatern.

Det räcker med att man, simsalabim, höjer kvaliteten. Och skulle det – mot förmodan – inte gå vägen finns det alltid Fonder att tillgå. Pappa betalar, kamrat samhället bidrar.

Själv gillar jag stjärnor, med eller utan den obligatoriska publicitetsrumban. När jag stup i kvarten besökte Åbo svenska teater – för ett antal år sedan – var det inte i första hand för pjäsernas eller ensemblens skull. Det var stjärnskottet Maria Sid som lockade.

Och när jag köper lösnummer av Aftonbladet är det knappast för att jag skulle vara tänd på blågul kvällpress, nehej. Jag vill helt enkelt veta vad bladets stjärnkolumnister och profiler, Liza Marklund & Jan Guillou, tänker och tycker.

Dumma, dumma mig. Förresten, vem tror den där Bettina S. att hon är? Vad ska hon göra sig till. Det är ju public service, inte ska hon gå och åbäka sig i tidningarna. Visst inte.

Nu är det ju inte första gången som min Rundradio-detektor slår slint. Jag trodde också att Mikael Wiik – radiostjärna utan stjärngage och divalater – var en profil värd att värna om. Skit heller. Och Sås och Kopp då? Värdelösa.

Osökt förs tankarna till 1910-talets Hollywood där studiocheferna, i ett försök att hålla gagerna nere, vägrade trycka upp publikfavoriternas namn på affischerna. I stället uppkallades stjärnorna (sorry, nu sa jag det igen) efter produktionsbolaget, typ "The Biograph Girl".

Enligt samma logik kunde Bettina Sågbom döpas om till "FST-bönan". Vad sägs, billigt och bra.

TEVESERIE
"Ninjasköldpaddorna", barnkammaraction, MTV3 fredagar
– Ja,ja, det är tecknat och det handlar om hårt fajtande sköldpaddor.
Å andra sidan är gossebarnen helt sålda, vilket innebär att vi föräldrar också borde ta en titt. Hur ska vi annars komma underfund med vad de små liven snarvlar om.

RADIO
"Radioteatern", hörspel i smartburken, Radio Vega
– Är det bara jag som befunnit mig i ide eller har Radioteatern faktiskt höjt sin profil? Själv lyssnar jag gärna, garanterat hävare än TV-teater som är och förblir ett djävulens påfund.

TV-FILM
"Shining", am. rysare med Jack Nicholson, MTV3 19/12
– Vem har inte sett den, Stanley Kubricks ruggiga Stephen King-filmatisering. Men frågan är om man inte alltid blir lika skraj, så i den grad suggestivt rysarhantverk är detta. Sens moral: ta det lugnt med jobbet.