I de flesta utvecklade länder består lönen för mödan icke av penningar allena, utan också av en mängd olika former av trygghetsarrangemang och offentliga tjänster.

Vissa av dessa, som t.ex. arbetspensionen, är direkt relaterade till arbetslönen. De offentliga tjänsternas koppling till gemene mans inkomster sker mera indirekt genom beskattningen. Detta gäller t.ex. skattefinansierad utbildning, hälsovård, åldringsvård osv.

Poängen är ändå att gemene man till syvende och sist förtjänar tre saker. Den första är mycket konkret den eurosumma man får i handen varje månad, eller varje löneperiod. Den andra är de gratis eller subventionerade tjänster som man får, har fått eller kommer att få, antingen personligen eller till hushållet. Den tredje delen är sedan det sociala trygghetssystem som omger oss och som är mindre synligt då när man inte råkar behöva det.

Det intressanta med de landsomfattande inpoförhandlingarna är kanske just att de inbegriper element från alla tre delar. Det har också ofta varit så att avtalsresultaten gällande procent, euro och cent, mark och penni har varit mindre intressanta än texterna gällande pensioner, arbetslöshetssystem, uppsägningsskydd med mera. Man kan med fog säga att arbetsmarknadsförhandlingarna griper djupt in i våra liv. Mycket djupare än enbart det som man genast tror sig märka i plånboken.

Förutom facket och arbetsgivarna deltar landets regering, det politiska livet och olika ämbetsverk dvs. "staten" i arbetsmarknadssystemet med att bereda och framställa de lagändringar som behövs såsom social- och skattelagar och dessutom olika därtill hörande regelverk och tillämpningsbestämmelser. Ett allt som oftast mycket omfattande och ganska okänt arbete. På så vis har vi alltså tre parter inblandade och ett så kallat trepartssystem. Detta system har spelat en oerhört stor roll när det gällt att utveckla våra pensionslagar och annan sociallagstiftning. Det samma gäller också i många andra länder.

Det är också intressant att inposystemet och trepartssystemet överlever trots att det finns mängder av dödgrävare i snart sagt alla politiska läger som redan länge talat om att globaliseringen leder till dess snara död. Som den förrige kungen kan systemet alltså hävda att ryktet om dess död är betydligt överdrivet. Avtalssystemet ändrar nog form, visst, men det är ju bara naturligt.

Huvudresultatet är som jag ser det en relativt god arbetsmarknadsfred. Det är en betydande konkurrensfördel om man kan räkna med att maskinerna rullar och transporterna kommer fram. Om jobben inte blir utförda, eller om de är av undermålig kvalitet hjälper det arbetsgivaren föga att lönekostnaderna ser låga ut på papperet.

Inpoförhandlingarna är förstås inte alls lätta att ro i land, och i år verkar de ha varit extra svåra. De som arbetar med efterarbetet i lagstiftningen har inte alla gånger haft det så lätt de heller. Överenskommelser på hög nivå ligger ofta på en principiell nivå, och är inte alltid så enkla att skriva om till hållbara och begripliga lagar och instruktioner. Eftersom vår viktigaste sociallagstiftning har många årtionden på nacken, och eftersom det nästan varje år kommit smärre och större förändringar har det uppstått ett svåröverskådligt lapptäcke av lagar med mängder av specialfall som många gånger är mycket svåra att tillämpa i de enskilda fallen.

Därför har vi idag en lagstiftning som i många stycken skulle behöva en förenkling och omskrivning på klarspråk. Det är bland annat därför som sjukförsäkringslagen nyligen behövt ses över i sin helhet, likaså granskas också pensionslagarna i samband med de så kallade Puro-paketet som nog också innebär stora förändringar i innehållet.

Som slutkläm vill jag ändå lyfta på hatten en extra gång för alla som medverkat till att än en gång få till stånd ett långvarigt och förnuftigt inkomstpolitiskt avtal. Det ger grönt ljus för god konkurrenskraft och bra arbetsro i detta land.