Harri Syrjälä från Hvittisbofjärd är långtradarchaufför, har varit det i över trettio år. Syrjälä har alltid kört på långa distanser så han har en del kilometer bakom sig. Asfaltvägarna i södra Finland är han du med.

– Jag har haft turen att få tjäna samma arbetsgivare under hela min tid som chaufför, frånsett att namnet och ägaren i bakgrunden har bytt några gånger. I dag är det en tysk transportjättes logotyp som skyltar på bilen, säger han.

De senaste fem åren har Harri Syrjälä kört endast nattetid. Beslutet var hans eget och motiven mycket osjälviska.

– Man valde mig till kassör för den lokala AIF-föreningen, Lauttakylän Pyry. Idrottsföreningens ekonomi var körd i botten. Jag behövde alltså tid för att få ordning på ekonomin, bl.a. tar jag hand om bingoverksamheten på dagarna. I den vevan fattade jag mitt beslut.

Nattkörandet tär

Inte ens höstens nattmörkerkörningar förskräcker den genompositive Syrjälä. Han medger ändå att tiden mellan mitten av oktober och årets slut är den svåraste perioden.

– Då råder verkligen polarmörker. Dagarna blir allt kortare men jag tar ändå bara en natt i sänder och tänker som så att igen är vi ett dygn närmare vinterdagjämningen. Vårnatten är sedan någonting helt annat.

Nattkörandet är tärande. Syrjälä kör varannan vecka fem och varannan vecka tre nätter. Han har inte haft några direkta yrkessjukdomar men tröttheten känns i hela kroppen, i synnerhet efter fem nätters körning.

– Det gäller främst om hösten. På lördagarna kan jag lätt sova en femton, tjugo timmar i sträck. Också annars kan jag sova när som helst, en timme eller två vid behov.

– Jag lever numera allena, då barnen är utflugna. För en man med familj skulle den här rytmen inte nödvändigtvis fungera.

Tomma vägar kring midnatt

Syrjälä äntrar sitt fordon vid 18-tiden då dagschauffören hämtar den färdigt lastade släpvagnen med container från Björneborg till Hvittisbofjärd. Hjulen svänger söderut mot huvudstadsregionen och Kiitolinjas terminal i Helsingfors.

– Jag lossar livsmedel på några platser längsmed vägen och kommer i allmänhet fram till terminalen vid elvatiden på kvällen. Där lämnar jag släpet med sin container på egna ben och kopplar ett nytt färdigt lastat ekipage till bilen.

Den här gången är riktningen Tavastehus. Under midnattstimmarna blir vägarna tomma och ända till tre är det verkligen stilla. Bara den finska schlagerkanalen håller sällskap. Sådana timmar går det bra att fundera över aktuella frågor i kommunen.

– Ibland vid dåligt före vore det skönt att se vägverkets bilar ute på vägarna. Men dem har jag inte sett till under de senaste åren. Men jag tar ändå inga risker. Är det extremt före styr jag in på en rastplats och väntar tills vädret blir bättre.

Syrjälä är framme i Tavastehus vid tresnåret. Igen är det dags att byta släp. Nu är lasten stapelvara som ska till Björneborg. Arbetet är nästan slutfört och chauffören kan inta en nattlig lunch före hemfärden.

– Älg och hjort ser jag ganska ofta och rävarna tycks vara livligt i farten på morgonnatten.

Tillbaka i Hvittisbofjärd är det så dags för chaufförsbyte. Den chaufför som har dagsskiftet för lasten vidare till Björneborg.

Stavgång och cykel på fritiden

Harri Syrjälä har träffat sitt val. Det underlättades av arbetsgivarens exemplariska inställning till arbetstidsavtalen.

– Vi håller hårt på arbetstiderna och tar tillräckligt med pauser. Vi kör aldrig mer än 2,5 timmar i streck. Härvidlag måste man ge arbetsgivaren full erkänsla.

Arbetarnas lokala idrottsförening har idag sin ekonomi i skick. Men Syrjälä tänker inte byta sina arbetstider. Medlemskapet i samkommunens förbundsstyrelse kräver ibland hans engagemang också dagtid. Dessutom är inte alternativet särskilt lockande.

– För en man i min ålder är det onödigt tungt att arbeta som godsleverantör varenda dag.

– Jag tror att jag kommer att fortsätta såhär fram till pensionsåldern. Jag har fem år kvar och efter det kan man slå sig till ro och sköta sina barnbarn.

Alltså, förutsatt att denne aktive man kan avstå. Harri Syrjälä inleder snart sin sjunde period i fullmäktige i Hvittisbofjärd. Så tar kyrkofullmäktige sin tid, liksom vice ordförandeskapet i AKT:s fackavdelning 22. Och förstås, inte har han heller planer på att lämna verksamheten i idrottsföreningen.

Till mötena tar sig Harri stavgående eller på cykel. Långtradarchauffören äger ingen egen bil.

MATTI SUURINIEMI
Översättning: ASTRID NIKULA
Foto: JUHA SINISALO