I våra nordiska länder har också obesuttna och egendomslösa genom historien haft vissa rättigheter och friheter. Rätten att plocka bär och svamp hade fordom sin givna plats i försörjningssystemet. Helt utan betydelse för nationalhushållet är insamlandet av naturens håvor inte i dagens utvecklade samhälle heller. Finländska svampar t.ex. är en eftertraktad exportvara.

Vad är väl bättre än att det fortfarande finns möjligheter till fritidsaktiviteter som inte är genomkommersialiserade — även om branschens aktörer nog gör sitt bästa för att övertyga oss om all utrustning som behövs vid skogsvandringar och fisketurer. Viktigare än allehanda textilier och dylikt är ändå att man utrustar sig med en portion sunt förnuft före avfärden. Allmänmänskliga regler och hänsynstagande garanterar bäst en helgjuten naturupplevelse.

Allmansrätten finns inte stadfäst i någon för ändamålet speciellt stiftad lag. Den är vad vi kallar hävdvunnen, dvs. den har funnits före lagstiftningen och sedan beaktats i lagar som reglerar markägande och miljö. Detta betyder inte att allemansrätten skulle vara oomstridd. Senast har den ifrågasatts i diskussionen om en utvidgning av fastighetsskatten att omfatta även jord- och skogsbruksfastigheter. Lantbrukets intresseorganisationer har där hävdat att en sådan utvidgning skulle leda till att allemansrätten måste tas till omprövning.

Det är givetvis nonsensprat. Något betydande politiskt stöd för sådana tankar går knappast att uppbåda.

Icke desto mindre är det viktigt att var och en utnyttjar allemansrätten med respekt för de regler som gäller och de begränsningar som finns. Det största hotet mot allemansrätten kommer från dem som parkerar sin bil så att markägarens tillträde till skogsskiftet hindras och från dem som inte kan skilja mellan fri fiskerätt och rovfiske. Sådant äventyrar den allmänna acceptansen av allemansrätten. Och det är i längden riskabelt.

HANS JERN

HJ