Anna-Lisa Sahlström

Visserligen är det numera Gudi behagligt, enligt kyrkomötesbeslut, att tillbe både den helige och den heliga anden, vilket sannolikt är bra för andan, men med mången annan text är det illa. Så bör man nu förminska Lina Sandells Blott en dag. genom att byta ut "...evad som kommer på" med motiveringen att folk inte längre vet att evad betyder vad som helst.

Fader Vår-bönens "dagliga bröd" otympligades till "brödet för dagen". "De tre vise männen" har berövats möjligheten att ge oss talspråkssplattrigheten "Var finns månntro de ordinarie". De tre vise är ersatta av tre stjärntydare. "Dödsskuggans dal" försvann i "den mörkaste dal" — mindre ödesdigert men föga dramatiskt.

"Far med frid upp till ditt hus" ekade i kyrkorna från tidigt 1700-tal ända till år 1917 då enighet nåddes om att det vore begripligare att fara "i frid hem igen". Nu är det slut med farandet. Inte för att folk skulle sakna hus eller hem att färdas till, men möjligen för att hästen kommit till heders igen, inte mera allmänt inom jord- och skogsbruk, men ridsporten tar sig och därför, kan man förmoda, heter det "Nu kan du lugnt rida hem".

Man kan bli förtvivlad men föga hjälper det att "två sina händer". Sånt är ute så korsordsmakarna får tänka om: "Gjorde Pilatus — tre bokstäver", passar sig inte längre, det bör vara sju bokstäver om det skall stämma med nya bibelöversättningens "sköljer".

"Fångfängligheters fåfänglighet", kunde man sucka, om inte också det talesättet vore utmönstrat. Allt är, med Shakespeares Hamlet-monolog ringande i öronen, blott "tomhet, idel tomhet, allt är tomhet".

Den barmhärtige samariten har fått ge sig för den barmhärtige samariern. Kanske borde man glädjas åt att han fortfarande är barmhärtig, inte med-lidande eller empatisk.

Nog frestas man hålla med Johan Ludvig, han Runeberg från Jakobstad, när han, sjuk och trött på psalmboksförnyarna som år 1871 snaskade i 1857 års psalmboksverser, dundrar om klåpare: "De får gärna göra mina psalmer fast 10 gånger bättre, men sämre får de icke göra dem."

Runeberg tycker att hans psalmer går an men "det oaktat slagtar man dem och kastar bort dem den ena efter den andra." Han bad en av sönerna föra pennan och skrev till psalmbokskommittén "... jag skulle därför önska se mig befriad från denna tvetydiga författareära och undanber mig tillika allt ansvar för dessa omarbetningar".

Skam rosar kinder när man bläddrar i nyaste psalmboken och ständigt möter slutraden "bearbetad". Det klargörs inte om Kraft, Alvar eller Stark utfört förstörelseverket, men gjort det.

Fenomenet är inte bara finlandssvenskt. Sedan några år tillbaka återkommer ständigt psalmdebatt i finska dagstidningar. Den handlar om att det är nästan omöjligt att sjunga till moderna kyrkorglars dån och skulle man mot förmodan klara oljudet så är melodierna inte att känna igen, inte psalmverserna heller.

Kan författarna inte skriva egna texter i stället för att fördärva andras, undrar förargade insändarskribenter, som noterat att inte ens Kailas "Siuna ja varjele meitä" besparats — ack, signe oss gud och bevare.

Litteraturfolket verkar tillsvidare självsäkrare än kyrkan. Åtminstone har, såvitt jag vet, ännu ingen insisterat på att Runebergs svan, som sjönk från molnets purpurstänkta rand en junikväll, borde ta mark te natta i vecka 25.