– Att få fylla lungorna med frisk luft och röra sej i egen takt är åtminstone vad jag behöver för att kompensera stressen och påfrestningarna i jobbet, säger Borgåbon Uolevi Wallius.

Han har sedan början av 1970-talet arbetet som processarbetare på Borealis i Sköldvik. När blåstället efter arbetsdagens slut åker av tar han gärna på sig vandringsskorna, kränger ryggsäcken på ryggen, slänger kameran över axel och beger sig ut i skogen för en promenad.

– Rätten att fritt kunna röra sig i skog och mark är viktig för mej, den är mitt andningshål.

Vandring ger tillhörighet

Uolevi sysslar också med vandring och fotografering i mer organiserade former. Han är aktiv medlem både i Nestes kameraklubb (Nesteen kamerakerho), som i tiden var störst i landet med upp till 1 300 medlemmar, och i vandringsklubben Nesteen vaeltajat.

– Vi är en trettio till fyrtio personer som regelbundet deltar i klubbens långa vandringsturer. Just nu är en grupp och vandrar i Lemmenjoki nationalpark, berättar han.

Långvandringarna, på upp till en vecka, sker vanligen i Lappland och norra Finland. Veckoslutsvandringar ordnas på närmare håll.

– Vildmark finns det gott om även här i södra Finland.

Går man på en veckas tur gäller det att förbereda sig ordentligt. Packningen skall hållas så lätt som möjligt. Med det nödvändigaste i kläd- och matväg tenderar den ändå bli omkring tjugo kilo. Tumregeln är att packningen inte får väga mer än en tredjedel av bärarens vikt. En annan regel är att det man bär med sig i skogen bär man också bort därifrån.

Intresset för vandringar bär Uolevi med sig från barndomen i Savolax.

– Vi bodde i en ödslig trakt. Där var det en naturlig del av det dagliga livet att röra sig i skog och mark.

Riktiga långvandrare förbereder själva sin vägkost. Konserver för en veckas behov blir för tungt att bära på. I stället torkar man kött, svamp och andra matvaror i lämpliga portionspåsar. Vatten hittar man alltid i naturen och rinnande vatten är i regel drickbart. Vill man vara på säkra sidan kokar man det. I sjöar och vattendrag finns vanligen fisk att förgylla kosten med.

– Inget kan vara bättre än att efter avslutad dagsmarsch sitta i grupp kring lägerelden, halstra sin öring och låta historierna vandra. Då är vardagsslitet mycket avlägset.

Den gemenskap och kamratskapet, som utvecklas under turen är jämsides med naturupplevelserna den stora tjusningen med vandringen.

Finner motiv längs rutten

Är det en större grupp som ger sig ut på långfärd delar man vanligen in sig i mindre grupper beroende på hur snabbt man vill gå och hur rutinerad man är. Uolevi säger att han föredrar att gå i lite makligare takt, för då hinner man se sig omkring, stanna upp för att fotografera en vacker vy eller lyssna till en drillande fågel. Hur långa dagsrutter man gör beror helt på terräng och omständigheter. Det kan röra sig om allt mellan tjugo och hundra kilometer.

Regn eller blåst är inget hinder.

– Är man rätt utrustad behöver vandringen aldrig avbrytas av yttre omständigheter. Men skador kan givetvis tvinga en att avbryta.

Karta och kompass måste man alltid ha med även om gps idag ger en exakt lokalisering nästan över allt. Mobiltelefon är helt tillåten, men hålls avstängd. Den används bara till att meddela sig med.

Fotandet är för Uolevi kopplat till naturintresset. Han söker motiven bland mossiga stubbar och stenar; i naturformationer och ödsliga landskap.

– Naturen lever hela tiden. Den har alltid något spännande att bjuda på.

I sommar skall Uolevi tillsammans med en bekant för första gången åka till Österrike på vandring. Men där får man inte övernatta i det fria. Så det blir att hålla sig till programmerade dagsrutter.

HANS JERN