Koli nationalpark finns i Norra Karelen och sträcker sig över Lieksa, Eno och Kontiolax kommuner. Nationalparkens areal är 30 kvadratkilometer. Nationalparkens främsta sevärdhet är Ukko-Koli, ett 347 meter högt skogsbeklätt berg, en s.k. vaara, från vars topp en hisnande vacker vy öppnar sig över sjön Pielinen.

Det här är Kai Lisitsins andra sommar som guide i Koli.

– Jag tog examen som vildmarksguide redan i slutet av förra årtusendet men har guidat på annat hålls tills nu, allt från Åbolands skärgård till Saariselkä.

Det är Skogsforskningsinstitutet Metla som ansvarar för Koli nationalpark. Landets övriga nationalparker är i Forststyrelsens vård. Forststyrelsen anställer årligen ett hundratal guider för sommarsäsongen för att bistå trettiotalet heltidsanställda, som har hand om kundservice och vildmarksguidning.

I Koli är det inte Metla som är arbetsgivare för guiderna, utan de finns på programbyråernas lönelistor. Guidernas arbetsuppgifter är mycket varierande.

– Jag har jobbat i butiken i Retkitupa där man kan köpa och hyra utrustning för sina färder. Sommarmorgnarna börjar med en arrangerad morgonvandring till Ukko-Koli, Akka-Koli och Paha-Koli. Efter det öppnar jag butiken. Men jag hinner också med städning, guidning med karta och andra utfärder.

De som besöker Koli behöver guidning framför allt för de korta, högst ett par timmar långa vandringarna.

– Vi har tyvärr inte haft folk som har lust att delta i de vandringar som omspänner flera dagar fastän en guide vore till stor nytta för dem som är ute första gången, beklagar sig vildmarksguiden som trivs med jobbet i det fria. De vandrare som väljer den 40 kilometer långa Herajärvilänken vandrar på egen hand.

Kai Lisitsin jobbar som fast vildmarksguide om somrarna. Övriga årstider är han sysselsatt med lägerskolor. Utöver utfärderna jobbade han förra vintern också som skidlärare i Koli.

Vildmarksturismen förväntas skapa fler arbetsplatser. Miljöministeriet förvaltar ett program som kallas Vilmat, där man utvecklar rekreationsmöjligheter och vildmarksturism med målet att dubblera antalet arbetsplatser före år 2010.

Ge friden en chans

Man kommer kommit till foten av Koli med bil. Till hotellet och naturcentrets gård tar man sig med en hiss, som går på skenor, efter schweizisk modell. De finska turister som väller ut ur sina bilar är riktiga slöfockar, men bråttom har de, vet guiden.

– Finländarna är oerhört lata och det är synd. Kommer de i grupp har gruppen alltid en alltför snäv tidtabell, säger Kai Lisitsin, som också har guidat utländska grupper.

Speciellt schweizarna berömmer han för deras goda kondition.

Båten Koli III förde förra sommaren upp flera schweiziska grupper från Nurmes. Största delen av resenärerna var över medelåldern, men de hade inga problem med att ta sig de 250 metrarna upp till toppen.

Den värsta vandrarivern går nog hastigt över, om man gör misstaget att efter många timmars bilfärd störta raka vägen och halvspringande från naturcentrets gård mot de branta trapporna upp till Ukko-Koli. På toppen märker man att det var helt onödigt. Kai Lisitsin ger tipset att välja den långsluttande stigen som leder ända upp, utan att suga musten ur en, och som dessutom ger en möjligheter att se mer!

En typisk finländare har inte heller mod eller tålamod att först besöka Naturcentret Ukko.

– Det är definitivt värt besväret. Där får man goda tips för dagen och får information om stigarna: ibland kan någon stig vara verkligt svårforcerad och om vintern kan snökanonen ha ställt till med sådana skador att man inte alls kommer fram.

Nästan varje nationalpark har numera ett Natur- och guidningscenter. Om man bekantar sig med utställningen över områdets natur, innan man beger sig iväg, får man också ut mer av vandringen. Själva vandringen är inte ett direkt problem för oss finländare, bara vi kommer så långt först: man måste kunna röra sig försiktigt i de skyddade områdena. Ordet nationalpark är ändå ganska främmande för mången.

Den som kommer till Koli behöver ingen specialutrustning: vandringen i berg och på stigar med trädrötter överallt går ändå lättare om man har stadiga, väl ingångna skor på fötterna.

JOHANNA WESTERSUND

Det finns 35 nationalparker i vårt land och de har en sammanlagd areal på över 8 000 kvadratkilometer. Nationalparkens syfte är att skydda den typiskt finska naturen, men de är öppna för alla. Flera av nationalparkerna är belägna i nationallandskapet och är därför samtidigt viktiga sevärdheter.

Det finns många sätt att bekanta sig med naturen i Finlands nationalparker. De representerar hela naturens mångfald, allt från skärgårdslandskap till böljande, vida vyer i lapska Lemmenjoki. Kolovesi nationalpark har ansvar för saimenvikaren, den yngsta av nationalparkerna är belägen i Noux i Esbo.

Nationalparken tas ibland för naturpark. Naturparkerna är, till åtskillnad från nationalparkerna nästan helt stängda för allmänheten. Det finns 19 naturparker i vårt land, och det är främst forskare som har tillträde till dem.