Mirja Janérus

Likaså kan man säga att fattigdomen inte har försvunnit under den tid vi byggt upp välfärdssamhället. Fattigdomen har blivit mindre allmän och ändrat ansikte. Det går inte mera att säga att vissa grupper i samhället är fattiga. Fattigdomen har flera ansikten och är således svårare identifierbar och avhjälpt. Här kan vi ha nytta av EU om vi så vill. I början av detta sekel tog man i användning ett nytt begrepp, en metod för öppen koordinering, på finska talas det de nuförtiden om AKM. I praktiken betyder det att varje medlemsstat regelbundet gör upp en nationell verksamhetsplan (NAP), som sedan evalueras. Nu gör man sådana planer redan för sysselsättning, pensioner, hälsovård och fattigdom och utslagning.

I Finland görs dessa planer i samarbete med arbetsmarknadens parter och medborgarorganisationer. Det är inte så vanligt i andra medlemsstater. Men gör man upp dem i äkta samarbete förstärks den konstruktiva samarbetsviljan i hela samhället. Om parterna skulle få nöja sig med att bara bli formellt hörda ledde det lätt till hård kritik och vantrivsel.

Men vad har detta med fattigdom att göra? I fattigdomsmappen samlar man alla olika åtgärder med vilka fattigdomens olika former kan bekämpas. Fattigdomsbekämpning har också kommit in i regeringsprogrammet. Så även för facket är det nu helt legitimt att kräva att de planerade åtgärderna också verkställs. Då är det ofta fråga om resurser. Verkligheten ändras inte mycket om det står på ett papper att det behövs billiga hyreslägenheter för bl.a. ensamförsörjare, ungdom och deltidsarbetare i lågavlönade yrken, om sådana inte byggs. Lika lite hjälper det långtidsarbetslösa, om det inte finns vare sig tillräckligt med personal för att skräddarsy åtgärdspaketet eller pengar för stödsysselsättning. Men för oss är det likaså viktigt att utgångspunkten i programmet är att välfärdsstaten är den bästa garantin för att förebygga fattigdom och utslagning. En hög sysselsättningsnivå är också här det bästa konkreta medlet. Så vi behöver inte känna oss ensamma när vi kräver sådan politik som förstärker välfärdsstaten. Det är något den finska regeringen har förbundit sig till i dokument den presenterat för EU-kommissionen och Rådet.

Även i detta sammanhang kan man visa hur fel de har, som skyller på facket för att enbart bevaka de starkas intressen. Facket har ju traditionellt varit förespråkare för de svaga i samhället. Inte skulle myndigheterna ha börja arbeta, ens med den iver de nu visar, att få koll på svartarbetet, där arbetsgivare hänsynslöst utnyttjar utlänningar som inte har vare sig kunskaper eller styrka för att kräva sina rättigheter. Prekariat har blivit något av ett modebegrepp under senare tid. Men vem har gjort något konkret för att förbättra visstidsanställdas situation? Jo, facket. Listan över konkreta åtgärder, mestadels lagändringar som facket fått istånd, är lång. Och tar vi på samma sätt för att avhjälpa fattigdom eller hjälpa riskgrupper, och kräver konkreta åtgärder, får vi ett ännu bättre och jämlikare samhälle.