Krister Uggeldahl

Min vän gillade nämligen "progg" (som i proggressiv rock), detta 70-talsotyg som slog fast att varje låt skulle ha flera ackord än det finns knappar på ett dragspel. Dessutom skulle bitarna ha sisådär sju taktbyten trots att det enligt musikernas kollektivavtal får finnas högst tre. Värst av allt var ändå de suspekta budskapen som öppnade sig när man spelade plattorna baklänges och som gjorde att håret växte över bredderna och skolgången blev lidande.

Idag är det "blogg" som gäller. Det är svengelska för dessa nätbaserade dagböcker som prånglas ut i tidningarnas nätupplagor. Det är ett sorts mervärde, bonus.

Idén är enkel: i bloggen ska man kunna ge uttryck för spontana infall, tankar och funderingar som är för personliga eller annars bara osorterade för att platsa i tidningarnas pappersupplaga.

I Svenskfinland har bloggarna ännu inte blivit ett begrepp. Det kan förvisso bero på att praktiskt taget alla som vill gå ut med sina dagboksanteckningar blir publicerade. Fast hos oss går slutresultatet under benämningen böcker och trycks på papper - än så länge.

I och för sig är bloggtanken vacker (läs: demokratisk) så det förslår. Tänka sig att alla som vill, oberoende klass, kön och bakgrund, härefter ska få en syl i vädret. Detta utan att censureras och trakasseras av en mediaelit som inte annat vill än att göra livet surt för vanligt folk.

I praktiken fungerar det inte riktigt på det viset. I Sverige har bloggarna blivit något av en tummelplats för mediakändisar, alldeles som om inte dessa skulle ha tillräckligt med utrymme från förut.

Så får vi inte läsa om Hanna från Arlöv, "hon som jobba i tvätten, var förbannad på värmen och på chefen som sa att dom inte hade råd med fläktar" (tack, Nationalteatern). Det vill säga ifall Hanna inte är välutrustad och blond nog för att starta upp en så kallad "videoblogg".

Vad det handlar om är Fredrik Virtanen, nöjesråddaktör på Aftonbladet, som för nätdagbok över sina försök att sluta röka. Det ni.

Gräver vi lite djupare trillar vi över en "ideologisk" plattform som är nog så bekant från dokusåpatrallen. Det är det privata, och det privata endast, som är intressant. Så intressant att vi gott kan strunta i den politiska verkligheten.

Följaktligen blir man inte särskilt överraskad när Linna Johansson i Expressen hävdar att Sanningen enbart går att söka i det privata, oförvanskade (i det offentliga rummet pratar man bara strunt). Det vill säga i dagboken, på nätet.

Därmed har vi - såsom Johan Croneman i Dagens Nyheter påpekar - en gång för alla privatiserat journalistiken. Strunt i analyserna, eftertanken och källkritiken, det är tuta och kör som gäller.

Lite som i sommartrafiken med andra ord.

TV-FIKTION
"Lokalreportern", svenskt tv-drama, från 24/7 på FST
- I de lugnaste vattnen simmar de fulaste fiskarna. I den fyrdelade svenska dramaserien dimper vi ner på en liten ort där godbitar som mord, föbjuden kärlek och svarta affärer dyker upp på lokalreporterns bord.

RADIO
"Sommarpratare", kvalitetssnack i Sveriges P1
- Stäng dumburken, rigga upp hängmattan och åk fast till Österbotten, men missa inte de svenska sommarpratarna. Årets startfält infattar namn som Anita Ekberg, Lars Norén, Martin Stenmarck, Maria Blom, Pehr G Gyllenhammar - samt 52 andra.

TV-FILM
"American Graffiti", 50-talsdrama av George Lucas, Fyran 9/7
- George Lucas är för tillfället aktuell med Star Wars-finalen, men låt inte skenet bedra. När han lägger manken till kan han göra riktigt kännspaka och avväpnande rullar, typ detta varma och skamlöst nostalgiska 50-talsdrama.